Att rida Islandshäst

Vi ska nu "ta" tyglarna och börja med uppmjukningsövningar med kortare tyglar. Vid det här laget borde hästen vara så bra på att hitta och hålla balansen att den kan bära sig själv på lång tygel i grundgångarterna. Nu får vi hjälpa den att hålla balasen, när den nu inte för länga på halsen på samma sätt som den kunde på den långa tygeln utan ska börja gå med förbindelse till ryttarens hand. Den förbindelsen ska vara känslig och följsam från båda kontrahenternas sida.

Om hästen kan gå balanserat med god bakbensaktivitit och ryttaren är tillräckligt känslig, så söker sig hästen själv mot bettet och ryttarens hand. Lägger sig hästen däremot tungt på handen och drar eller hugger på tygeln så beror detta på att den har tappat balansen och att den inte bär sig utan har fallit på framdelen. "Det är viktigt att hästen lär sig att allt annat är bättre än att ligga på handen".

Har hästen väl funnit sitt välbalanserade mysighetsläge på tygeln, ska ryttaren låta den behålla det genom sin egen kroppshållning och en lugn, mjuk, oberoende och korrekt hållen hand (tygel). "Hästen vill ha lugn och ro i handen".

När vi har fått hästen att gå lätt och balanserat på tygeln kan vi börja arbeta på samlingen. Hästen kommer då få lättare för at trampa under sig och klarar att bära ryttaren bättre och bättre. Ju noggrannare och ju mer helhjärtat vi arbetar med att lösgöra hästen y fysisk och psykisk balans, desto lättare får den att samla sig sedan. Uppmärksamheten och eftergiften på tygeln är förutsättningen för samling och samlingen är alltid avhängig av eftergiften på tygeln. Denna "rundgång" är i sin tur förutsättningen för att hästen ska vara villig och beredd att utföra det vi ber den om. Om alla dessa faktorer föreligger samtidigt kan vi känna hästens lust och lätthet i arbetet.

För att en sådan harmoni mellan häst och människa både ska infinna sig och vidmakthålls i alla gångarter, måste man som ryttare ha betydelsen av och mekaniken i samspelet mellan sits, hand och skänkel, alltså kraftspelet mellan drivande och förhållande hjälper, klar för sig, och även behärska det. Vi får inte glömma att hästen uppfatatr varje hjälp, hur fint den än ges, som ett icke bekvämt intrång. Hjälperna betyder ju faktiskt att människan blandar sig i hästens naturliga liv, förutsättningar och rörelsemönster och saboterar dessutom dess balans. Därför är det viktigt att man gör klart för sig att reaktioner på hjälperna inte får bli självändamål, utan att det som sagt är reaktionen vi väntar på. Det är ju ryttaren som ska hjälpa hästen!

Viktigt är att vi tar emot hästen svar på våra hjälper med minst samma snabbhet och mjukhet som vi förväntar oss att hästen ska bjuda på. Vi borde tänka på att hästens balans inte bara påverkas av tygeln, utan även av ryttarens sits - på gott och ont. "Balans är världens medelpunkt". Bara en häst som är omsorgsfullt grundutbildad kan komma till sin rätt därför att den är lösgjord och trivs med livet.

Den lodräta sitsen

Lodrät sits betyder att ryttaren sitter avslappnat på hästen, rak i ryggen med avspända axlar och med sin tyngd "i sadeln". Ryttaren ska själv vara i balans och smidigt kunna följa med i hästens rörelser. Även om man bara sitter rätt upp och ner i sadeln, ligger det mesta av ryttarens vikt framför hästens tyngdpunkt. Om ryttaren lutar sig framåt belastar han ytterligare hästens framdel. Om man lutar sig bakåt belastar man naturligtvis bakdelen mer. Den effekten åstadkommer man genom att man sitter still för övrigt och itne gör annat än att vinkla bäckenet framåt. Man undviker därmed även att man svankar med ryggen, vilket är en företeelse som inte gagnar någon hjälpgivning över huvud taget. Genom att flytta sin egen tyngdpunkt på det viset kan man koordinera den med hästens tyngdpunkt.


Den drivande sitsen

När hästens och ryttarens tyngdpunkter är synkroniserade, gäller det för ryttaren att helt enkelt låta sig bäras av hästen och inverka så lite som möjligt. Detta går lättast i den lodräta sitsen. Man kan emellertid underhålla schwungen i rörelsen genom att inverka med korset, (bäckenrörelsen). Denna inverkan förutsätter som sagt en avspänd lodrät sits, avslappnade axlar och en tills vidare overksam skänkel. Ryttaren låter sin bäckenregion mjukt följa med i hästens rytmiska rörelser. För att nu kunna inverka med korset och underhålla flytet i rörelsen, understryker ryttaren sin bäckenrörelse genom att tänka sig att han/hon för sittbenen framåt i sadeln.


Den halvlätta sitsen

Trepunktssits eller halvlätt säte kallar vi en avlastande sits där ryttarens överliv är framför en aning. Ryttarens vikt, och därmed tyngdpunkt, ligger inte i sadeln längre utan något framför, mer på överskänklarna, knäna och fötterna i stigbyglarna. Sätet förs därvid inte bakåt, utan är fortsatt placerat som i den lodräta sitsen, det är bara överlivet som genom sin position reducerar ryttarens "tryck" i sadeln. "Ridbyxorna är kvar i sadeln men inte kalsongerna". Man belastar hästen mindre med den här sitsen än med den lodräta sitsen. Att avlasta ryggen och bakdelen på det här sättet har en lugnande inverkan på hästen.


Den lätta sitsen

Tvåpunktssits eller lätt säte har alltid en lugnande inverkan på hästen. Ryttaren stör inte hästen i ryggen och kan därför inte heller störa jämvikten om han/hon har tyngden i stigbyglarna, sätet ur sadeln och överkroppen förd lagom mycket framåt. Det är då ryttarens knän och insidan av låren som underhåller kontakten med hästen. Om man rider i lätt sits är det lämpligt att förkorta stiglädren något.

Målet med arbetet på lång tygel är att hästen ska kunna få tänja ut sig, slappna av och fritt få lov at hitta sin egen balans. Själva åker vi bara med och försöker att inte störa den. Om hästen måste gå fortare för att få fatt i sin balans, får den gärna byta gångart. Vi får inte lägga oss i hästens försök att hitta balansen, i alla fall inte för tidigt. Om hästen går för fort på sin långa tyglar har vi i första hand rösten att lugna den med, och sedan den lätta sitsen och kroppskontakten. Allt det ska vi prova innan vi tar till tyglarna.

Trots att hästen går på lång tygel måste den vara framme för hjälperna, och den mste vara van vid att svara på tygeln med att ge efter. Därför är det viktigt att kontrollera detta sedan man har suttit upp, genom att låta tygeln verka en aning på bettet och se om hästen svarar på det. Gör den det och blir mjuk i nacken ska den få sin eftergift omedelbart. Om detta inte fungerar kommer hästen inte att bära sig och då har man börjat ridningen fel.

Ofta ligger hästen på handen redan vid igångsättningen ch är redan avtrubbad. Med en sådan start har vi en ryggsäck full av problem med oss ut på turen.

Det första hästen gör när vi har suttit upp är att fokusera sin egen tyngdpunkt och ordna in den under ryttarens tyngdpunkt. Detta måste den få ta sig tid med. Så låter vi då hästen gå framåt på lång tygel genom uppmuntrande tilltal, spö, drivande säte genom framåtvinklade sittben och/eller skänkel.

Nu är vår uppgift att se till att hästen inte spänner sig. Vi rider bara framåt och då och då styr vi in den på olika mycket böjda spår genom att belasta det inre sittbenet mer, alltså genom att förändra vår tyngdpunkt, alltså genom vikthjälper. Detta ska i möjligaste mån sek utan hjälp av tyglarna, eller i nödfall endast med ledande tygeltag som bara visar färdriktningen.

När hästen fått smak på den här fria modellen för framridning, kan vi tydligt känna hur gärna och villigt den följer våra vikthjälper. Den kommer nu att gå med fri och ledig hållning, sänka huvud och hals och tänja ut hela kroppen. I den formen kan vi nu rida både rakt ut och på olika böjda spår under det att vi ofta byter varv för att hästen annars blir sned och stel.

Under den här avdelningen at utildningen begär vi ingenting annat än att hästen lär sig att gå friskt framåt med god bärighet, och vi avslutar till och med ganska snart för att undvika att hästen tycker det är tråkigt och däröfr blir ouppmärksam. Därför håller vi inte på längre med övningen än till dess att hästen går med god balans och tänker framåt. Det märker man på att hästen är avslappnad men ändå koncentrerad och att den går fram villigt och glatt utan att tveka.



Fel som kan uppstå:

Så snart man har suttit upp och rider fram går hästen över tygeln och tappar bakdelen - Man får inte rida iväg utan att ha kontrollerat att hästen ger efter i nacken, så att man får tillfälle att ge efter på tygeln. Härvid använder man inga drivande hjälper, utan hästen måste få länga halsen och söka sig framåt- nedåt.

Hästen hittar inte vägen framåt- nedåt, går spänt och ovilligt och man förstår inte att man inte får avsluta övningen på det viset - Man måste intressera sig mer för hästen och vilka signaler man får från den. Vi måste lära oss att känna och förstå om hästen rör sig villigt och glatt, både rakt ut och på böjda spår, eller om den spänner sig i vissa rörelser. Man måste verkligen bemöda sig om att se hur hästen har det och ge den tid att slappna av tillsammans med ryttaren innan man kan förvänta sig att hästen ska röra sig villigt och energiskt. Om vi ngeligerar detta grundläggande moment har vi en häst som går spänt och inte alls finner sig tilrätta, varken med ryttare eller arbete, därför att det gör ont någonstans och den är så störd i balans att den bara vill fly, vilket för övrigt är det naturliga beteendet för en häst i den situationen. Detta brukar dock ryttaren kunna förhindra, och det medför i sin tur att hästen råkar i panik och "blir dum".

Galopp är en 3-taktig gångart med sex moment. Galoppen verkar lösgörande på hästen samtidigt som bakdelenn kapacitet att både skjuta på och bära befodrar en uppåtriktad energi. Ju snabbare galoppen blir, desto "flatare" och mindre bärande blir rörelsen. Hästen blir känsligare för ryttarens hjälper om man är noga med att under arbete ofta växla mellan höger och vänster galoppfattning.







Till att börja med måste vi underlätta fattningen för hästen. Vi använder oss av en sits som avlastar hästen rygg och vi arbetar på en volt i en avgränsad bana. Man rider så att säga i en rund gata, mellan två avgränsningar. Genom att det finns staket på båda sidor kan vi i möjligaste mån avstå från att använda tygeln. Den halvlätta sitsen använder vi nu för att underlätta galoppfattningen för sådana hästar som är så spända att de går på framdelen och därför har svårt för att fatta galopp för noramala galopphjälper. På några hästar kan det t.o.m. bli nödvändigt att inta lätt sits. Ryttaren måste naturligtvis vara väl förtrogen med den sits och kunna hantera sin egen tyngdpunkt och balans.

Vi arbetar med hästen på volten för att ge den rätt böjning till den galopp som den ska fatta. Böjningen gör också att den har lättare att fatta rätt glaopp och det erbetet visar hästen att det går bra att galoppera var som helst och inte bara utomhus. För en viss typ av hästar måste man förklara att galopp inte bara betyder att fara fram på framdelen som en stormvind i terrängen. För detta ändamål är det vitkigt att ha tillgång till en ridbana eller ett ridhus med bra botten, för sådana hästar måste förrst få klart för sig för att det faktiskt går att galoppera långsamt, och att det till och med går att engagera bakdelen i galoppen.

Först travar vi på lång tygel i halvlätt eller lätt sits i båda varven på volten för att se vilket varv hästen går bäst i. I det varvet låter vi nu hästen gå över i galopp genom att vi driver på med röst och spö. Spöet driver antingen på bogen eller bakom skänkeln, beroende på var drivningen behövs bäst. Ryttarens sits lugnar hästen. Om alla dessa goda förutsättningar finns så kommer hästen nu att fatta galopp nästan av sig själv.

Att låta hästen fatta galoppen själv, är väldigt värdefullt, särskilt för hästar som spänner sig och gärna vill gå på bogarna, och därför har problem med galoppfattningarna. Det är en bra träning för dem att börja gå "framåt-uppåt" istället. hästen får tillfälle att hitta sin balans utan störande inslag av tygel "hjälper" och vikt"hjälper".

Hästar som kan fatta galopp korrekt behöver inte just den här övningen. Ryttare kan bli hjälpta av den metoden genom att det lär dem att ha förtroende för hästen även i en snabbare gångart trots att de inte håller hårt i hästen med korta tyglar. Även om hästen bara galopperar ett par språng i början, är detta inget problem. Vi låter den bara trava igen om den vill, och försöka igen med galopp efter ett tag. Om galoppfattningarna lyckas i båda varven avslutar vi övningen.




Fel som kan uppstå:

När man driver hästen travar den bara fortare och fortare, men den fattar inte galopp - Antingen har man givit felaktig eller otydlig galopphjälp. Man har kanske lagt sin tyngdpunkt fel så att hästen inte förstod hjälpen. När hästen inte fattar galopp genast får man framförallt inte bli irriterad och hektisk, utan man måste vänta till den själv bjuder på galopp. Dessutom får vi inte glömma att det behövs psykisk uppmuntran också för att den ska "köpa" en uppgift eller hjälp. Om vi bara åker med utan att försöka kommunicera med hästen, om vi inte själva har någon framåtanda, så kan knappast begära att hästen ska känna sig motiverad. Om vi avser att mana hästen med spöet, så tar vi tyglarna i en hand och spöet i den andra, så att vi kan placera hjälpen precis där den behövs och i rätt ögonblick.

Hästen fattar galopp, men det bli fel galopp, korsgalopp, passgalopp eller 4-taktsgalopp - Om hästen fattar fel galopp måste vi kontrollera hjälpgivningen innan vi avbryter för häftigt. Går hästen unden för innertyglen, är den mjuk i nacken och ger efter på den inre sidan med lätt stöd på den yttre? Var har vi vår egen tyngdpunkt någonstans? Har vi kanske lagt den på utsidan, så att hästen blir felaktigt belastad? Det är inte alls ovanligt att ryttare är så omedvetna om begreppet balans och dess betydelse för hästen, att de mycket väl kan lägga det mesta av sin tyngd i yttre stigbygeln. När vi har kontrollerat allt det här, försöker vi fatta galopp igen. Om hästen blir distraherad av någonting i omgivningen, så väntar vi tills koncentrationen kommer tillbaka, och precis där försöker vi fatta galoppen. Hästen får inte tänka på annat. Det kan hjälpa hästen att fatta rätt galopp om den får gå i det lätta varver, vilket brukar vara det hållet åt vilket hästen är "konkav" av naturen och där den också har lättast att hålla balansen.

Om hästen fattar korsgalopp känner ryttaren det omedelbart på att rörelsen blir hård och stötig, eftersom hästen går i höger galopp fram och vänster galopp bak, eller tvärtom. Här får man sakta av efter några steg. Galoppfattningen måste ske lugnt och fint, så att hästen inte känner sig jagad och störtar iväg. Galoppen ska fattas utan att tempot egentligen ökas nämnvärt, därför måste utgångsgångarten, i det här fallet trav, ridas lugnt och balanserat.

Med hästar som har anlad för pass kan det hända att den diagonala fotflyttningen i galopp blir störd, så att framfötterna lämnar marken först. Detta händer ganska ofta när hästarna blir för hårt trängda i galoppen genom ett för högt tempo eller när man kräver att de ska galoppera snäva vändningar eller på för små volter. Då måste hästen rädda sig in i sin passgång där den har en tryggare balans. Om man har en häst som lägger sig på framdelen och gärna vill gå i pass, får man inte driva den, utan vänta tills den hittar sin balans. Det hjälper med långa galopper i terräng, fri galopp som handhäst eller att arbeta med den lös på en inhägnad ridbana eller liknande. Vi ska nöja oss om hästen gör några språng i korrekt galopp och inte begära för mycket.

Om hästen går i 4-takt galopp, får man driva på den, eftersom den felaktiga takten beror på att schwungen, och därmed 3-takten, har tappats eller aldrig har infunnit sig. Detta innebär att hästen släpper galoppaktionen bak och börjar "springa".


Alla dessa fel som uppstår vid galoppfattning är ryttarfel. Om man studerar hästar som rör sig i frihet händer det knappast att någon lägger sig på framdelen och får en störd galopp.

Trav är en 2-taktig rörelse med diagonal fotflyttning i fyra moment. Två at de fyra momenten är svävningsfaser. Trav rids på olika sätt: under nedsittning, med lättridning eller i lätt sits.

Det finns många islandshästar som går väldigt osäkert i trav och gärna går över i galoåå eller tölt, eller som över huvudtaget inte "vill" trava. Därför är det viktigt att de verkligen ges möjlighet att trava i en fri och balanserad form, och detta låter sig bäst göras i lätt sits.

Sedan hästen har hittat sin balans i skritt kan vi försöka gå över i trav på lång tygel, och det går lättast om vi inte belastar hästens rygg för mycket, utan att den får gå i sin fria form för att kunna hålla balansen så bra som möjligt. För detta endamål intar vi lätt sits. Först ska hästen uppmuntras till att börja trava. Speciellt hästar som gärna töltar eller går i passtölt tenderar till svara på travhjälpen med tölt, galoppanslag eller "grispass", d.v.s. de har ofta svårigheter med att trava rent.

Den lätta sitsen som avlastar hästens rygg och ryttarens "kroppskontakt" med manken hjälper hästen att börja trava. Många hästar reagerar väldigt positivt på att man lägger båda händerna på manken, genom att placera händerna så får ryttaren en lugn oich stadig hand och en för ändamålet fördelaktig kroppshållning. När hästen sedan rör sig kommer ryttarens händer automatisk att massera hästens manke genom att ligga still där samtidigt som de inte stör hästens rörelser. När man vill be hästen trava kan man som en signal för det trycka händerna hårdare mot manken. Att tänka på är att man ska ta det lugnt och vänta på hästen svarar, det är viktigt att inte jäkta fram något. Om hästen redan har en säker och ren trav kan man hålla händerna "normalt" igen, men det är bra att veta att man kan ta till "mankhållningen" om en häst spänner sig vid något tillfälle.



Fel som kan uppstå:

Hästen travar inte utan börjar galoppera, tölta eller gå i passtölt - Här är hästen inte tillräckligt lösgjord utan föredrar p.g.a. "spändhet" att falla i galopp, tölt eller passtölt. Som alltid måste vi när hästen faller in i en oönskad gångart lugna den genom att låta den gå i den felaktiga gångarten en bit, samtidigt som vi lugnar den genom att lägga händerna på manken eller den ena handen på halsen. Sådan kroppskontakt verkar lugnande på de flesta hästar. Nästa åtgärd blir att ta ner hästen i skritt igen, låt den skritta ett tag och försök sedan med trav igen. Du får inte tappa tålamodet, för vissa hästar kan det dröja att hitta traven. Vi får tänka på att byta gångart ofta så att vi komme i tillfälle att föreslå trav om och om igen och alltid i lätt sits. Viktigt att tänka på är att i övergången får de drivande hjälperna inte vara för matta. Som alltid, är det nyttigt att rida i terräng där det ofta bjuds tillfälle att förmå hästen att börja trava genom att inta lätt sits i uppförsbacke. Om hästen då galopperar får man förhålla, så att den förhoppningsvis hittar traven i "nedväxlingen". Även om det bara skulle bli ett par travsteg innan hästen bryter över i galopp igen är det ett jättestort framsteg som inte får underskattas. Om hästen skulle börja tölta så låter man den göra det tills att bakdelen är med, så kommer den att trava. Genom tölten aktiveras bakdelen, och på detta sättet kan man även tölta en häst som går i "grispass" till trav. Man får bara se till att hästen inte går för länge på framdelen i sin passiga tölt. Ytterligare sätt att förbättra traven är longering och genom att låta hästen gå med som handhäst. Det senare alternativet upplever många hästar som en mycket trevlig aktivitet och går mestadels mycket bättre och mer avspänt då än under ryttare. Det är viktigt att ta tillvara varje tillfälle för avspänning för hästen.

Hästen börjar visserligen trava men går inte jämt, utan tar galoppsprång fram eller bak - Detta är något som är väldigt lätt att komma tillrätta med. Det enda man behöver tänka på är att inte kräva för mycket av hästen, och inte rida för långa sträckor i trav, utan sakta av till skritt så snart den har gått taktrent ett stycke (eller byta till en annan gångart som den tycker om att gå i och där den gårt balanserat och avspänt). Det hjälper också ofta att byta varv när man har den här typen av balansproblem. Varje gång hästen travar rätt måste den ha duktigt med beröm, med tiden gör man de korta etapperna med korrekt trav länge och längre. Vi måste också bete oss rätt när vi får galoppinslag istället för trav. Man får absolut inte parera hästen med våld, utan man ska till och med ge en galopphjälp så att den kan få galoppera några språng och slappna av innan man saktar ner. På så vis ger vi hästen  tillfälle att känna sig väl till mods i en gångart som den trivs med. Genom att vi gav den där listiga och påpassliga galopphjälpen, upplevde hästen att den gjorde rätt och att den var duktig. Om vi istället hade hutat åt den och bryskt förvisat den tillbaka till skritt, skulle den verkligen ha spänt sig, speciellt som det där galoppanslaget redan berodde på spänning! Sådant händer just när hästen försöker att komma i balans efter att ha tappat den eller av rädsla för att förlora balansen.

Hästen travar inte avspänt utan ränner iväg med ryttaren - Om hästen susar iväg i tölt eller trav, eller vad som helst, så fort man avlastar ryggen, är det för att den antingen inte är mjuk och "lydig" och inställd på ryttarens hjälper, eller att den helt enkelt är stallmodig. I det förra fallet får vi för4söka få den att sansa sig efter ett lämpligt antal meter, eller eventuellt stoppa den helt och hållet. Ett sådant beteende beror oftast på att hästen försöker springa iväg från ryttaren och hans/hennes hjälper, vilket i sin tur mestadels beror på obehag eller rädsla. Häste befinner sig således konstant i en negativ spänning som det är vår uppgift att lösa den ur. Spänning är ju inte precis vad vi har användning för när vi ägnar oss åt övnignar som har med lösgjordhet och balans att göra. Om vi nu skulle negligera problemet med rusandet skulle vi få allvarliga problem i framtiden med både gångarter och övergångar.  I det här fallet är det bäst att vänja hästen vid den lätta sitsen i skritt, så att den kan få lugna ner sig. Dessutom får vi med stor omsorg och objektivitet undersöka hur vi egentligen hanterar tyglarna och de därmed sammanhängande hjälperna. Hästen ska ge efter i nacken och i anslutning till det få lov att "göra sig lång". Vi får inte börja inverka med tyglarna för tidigt, utan vi måste ge hästen tid att hitta sin balans. I det senare fallet, det med stallmodet, är det bra att sysselsätta hästen mer, ställa krav, låta den arbeta mer och helst låta den tölta innan den får andra uppgifter.

Hästen travar väldigt segt, tappar traven och faller i "grispass" vid hörnpasseringar och på böjda spår - Om hästen travar tveksamt och återhållet och spänner sig i hörnen på spåret, så beror det på att den ännu inte kan hålla balansen och att den försöker att komoensera osäkerheten med att ta kortare steg. Då tappar den, eller har aldrig haft någon schwung i rörelserna, som kan bölja genom hela kroppen, och den kommer att gå på framdelen därför att den släpande bakdelen inte deltar aktivt i att bära ekipaget. På det här stadiet bör vi inte framhärda med att rida hörnpasseringar och böjda spår i trav utan vara fullt nöjda om hästen kan gå avslappnat men spänstigt lite längre sträckor på rakt spår. Så småningom kan man försöka behålla traven på något böjda spår och efter ytterligare någon tid även genom hörn. Först och under tiden är det en god idé att genom uppmjukande mark- och longeringsarbete få hästen att trampa under sig bättre. Har man tillgång till kuperad terräng med möjlighet till klättring, är det nyttigt att rida där för att förbättra hästens balans och stärka bakdelen. Vid arbetet på ridbanan bör man skritta mcyekt på böjda spår; volter och serpentiner, och byta varv ofta för att hästens balans ska stabiliseras. När detta börjar kännas bra, men inte förr, kan vi börja tänka på ett snabbare tempo. Vi får på inga villkor låta hästen få skräck för att trava på böjda spår, för då kommer den att bli osäker så fort den tror att den måste böja sig, och kommer att korta steget av skräck inför alla hörn och volter. Den tappar självförtroendetr alldeles! Om den går över från trav till tölt när den blir osäker är detta helt normalt, eftersom det inte finns något svävningsmoment i tölt. I tölten är alltid två ben i marken, och det stödet ger hästen en känsla av säkerhet. Den goda balansen vi behöver måste byggas upp på lång sikt.

Skritt


Skritt är en 4-taktig gångart, innehållande åtta moment, där markkontakten sker med växlingsvis två eller tre fötter i marken samtidigt, samsidigt respektive diagonalt.

Skritt är den gångart som rids mest! Vi skrittar i obanad och svår terräng och skritten är den gångart vi använder för att mjuka/värma upp före ridpasset och den gångart man använder föra att hästen ska kunna slappna av efter ridningen. De i träningen med jämna mellanrum inlagda "pustnings pauserna" består också av skritt. Man kan alltså både samla och "lösa upp" i skritt.

Låt oss börja med att rida fram i skritt. Hästen går lugnt, jämnt och avspänt, och trampar därför under sig ordentligt (bakhovarna sätt tydligt framför framhovarnas spår). Vi ser till att hästen marscherar energiskt men inte överilat och att den böjer sig på väl böjda spår. Här kan vi tydligt känna om hästen bär sig och går balanserat.



Fel som kan uppstå vid arbete med skritt:

Hästen går inte fram - Markarbete och mycket omväxlande ridning i terräng rekommenderas för att fräscha upp framåtandan. Vitkgit att tänka på är att inte driva med enbart ständigt hackande/bankande skänklar för då blir hästen totalt skänkeldöd, det är bättre att ta hjälp att ridspö till viss grad för att få en jämn och framåtdrivande skritt.

Hästen skrittar hektiskt med kortare och kortare steg - Försöka lugna hästen och få den att gå i ett långsammare tempo. Man kan inta lätt sits för att avlasta ryggen och få hästen att slappna av. Glöm inte att du även kan lugna hästen med rösten! Viktigt att tänka på är att försöka underlätta för hästen så mycket som möjligt hela tiden och inte inverka med tyglarna.

Skritten blir passartad - Om den rena 4-takten börjar bli passig så beror det på att hästen spänner sig och går med fasthållen rygg. Vi måste arbeta med att få hästen att hitta tillbaka till sin fysiska och psykiska balans. För att reparera passartad skritt måste man rida mycket i kuperad terräng, lugnt och fint på lång tygel där den inte kan ränna iväg utan måste se och känna var den sätter fötterna. Det är lättast att öva skritt med en sådan häst när den är lugn och lite trött.

Skritten går över i travliknande tramp. Hästen taktar och "trattar" - Om hästen är så uppskruvad att den börjar "tratta", så måste den lugnas. Då måste den få gå i andra gångarter för att lossna. Dessutom är det bäst att sådana hästar får gå utan sällskap av andra hästar, eftersom detta brukar verka hetsande.

Som allmän reparation av nämnda fel gäller att hästen måste visas vägen framåt - nedåt sedan man har fått den att ge efter i nacken. När den har gjort det kan den tänja ut halsen och bära med sin rygg.

Ett träningsprogram bör alltid innehålla vissa specifika delar. Alla har olika åsikter om vilka dessa delar bör vara men jag finner Reynir Adalsteinssons metod perfekt för mig och min häst.

Reynirs träningsprogram:


Att förbereda hästen på marken genom att göra den uppmärksam och låta den "ge efter"

Att försäkra sig om att detta fortfarande är fallet sedan man har suttit upp

Att värma upp och lösgöra för att kunna komma i balans

Att hitta rytmen i gångarterna

Att ta tyglarna, låta hästen samla sig och ge efter

Att rida samlade rörelser i tölt och flygande pass (detta gäller endast väl ridna och tränade hästar)

Att låta hästen slappna av och "få tillbaka andningen" (sådana avslappningspass lägger man in varje gång man rider)

Det spelar ingen roll om man arbetar med en unghäst eller en tävlingshäst, ordningsföljden är densamma. Skillnaden ligger i den tid som det behövs för att gå igenom alla punkterna. Med en unghäst kan man inte gå vidare förrän den har klarat det tidigare stegen på utbildningstrappan. Vi behöver alltså ha gott om tid för att gå igenom alla stegen med den unga hästen, ofta hela utbildningstiden. Med den färdiga ridhästen kan man säkerligen "hinna" gå igenom alla punkterna under samma ridpass.

Balans innebär att två kroppars tyngdpunker sammanfaller

Nästan alla hästar går på framdelen. Därmed kommer ekipagets vikt att ligga för långt fram, och hästen tappar balansen. Den får svårt att bära ig - och oss. Därför måste vi rida på ett sådant sätt att den kan bära sig bättre på bakdelen. Bara då kan den sätta under sig, avlasra framdelen och gå med bättre resning.

Begreppet balans får inte begränsas till att beskriva ett exteriört förhållande utan måste också gälla för ett intre känslomässigt tillstånd. Därför att det vi känner också skapar en tyngdpunkt och utvecklar tyngd och tryck.

Hos islandhästar med en tyngdpunkt som liger långt fram är den lättaste gångarten trav eller långsam pass.

Balansen är förutsättningen för att alla övningar som hästen ska lära sig ska kunna utföras lätt och ledigt.


Om vi sitter i sadeln och använder vår tyngdpunkt som signal till hästen fungerar det på liknande sätt som var på marken vi befinner oss i förhållande till hästen.

På marken:

Allt som händer "akter om" hästens öga verkar framtårdrivande

Allt som händer framför hästens öga verkar avsaktande, stoppande eller till och med som signal till att rygga

I sadeln:

Om ryttaren flyttar sin tyngdpunkt bakåt, så rör sig hästen framåt.

Om tyngdpunkten flyttas framåt, går hästen långsammare, stannar eller ryggar

Att lägga tyngdpunkten på ena sidan betyder att hästen går åt sidan

Detsamma gäller för en hjälp från skänkel, spö eller tygel: Svaret blir alltid att hästen flyttar sig undan för trycket



En annan viktig aspekt att tänka på är samspelet mellan ryttare och häst --> Hjordinstinkten gäller alltid mellan människa och häst. Det är vi som ska ha ledarrollen!