NinjaZ

Vilse i skogen vandrar han omkring han vandrar omkring och han hittar ingenting. Han lever av kottar stenar och bär. Han hittar inte hem, han vet inte var han är!!



Idag (Onsdag 13/5) var det friluftsdag och vandring stod på schemat mitt och glad i hågen gav man sig iväg.
Första halvan var inga problem, lokalsinnet på topp! och vi hittade fram till vårt första mål - Skäralid.
Kort paus i Skäralid sedan vandrar vi vidare mot det slutgiltiga målet.
En lärare i följet med karta i hand känns alltid tryggt, vi litade alla godhjärtat på att hon skulle leda oss hela vägen fram.
Men ack så fel vi hade!
2 timmar senare finner vi oss så långt bort i ravinen man kan komma och läraren tittar förvirrat på kartan (kliar sig lite huvudet) med ett ljudligt *Hmmm, undrar var vi är nu*

Vi är vilse!

Jag, Ica, Cassi och Julia inser situationens allvar. Läraren har ingen handlingsförmåga att tala om så vi 4 går och knackar på dörren till närmaste hus. En trevlig dam öppnar och vi frågar var vi är någonstans och hur långt det är till vårt slutgiltiga mål. Det visar sig att vi är på FEL SIDA RAVINEN *suck*
Vi tackar för hjälpen och beger oss tillbaka till läraren och berättar vad vi fått reda på och hon tror oss inte!! Det hela slutar med att hon själv går och knackar på och får exakt samma förklaring av den snälla damen som vi precis givit henne.

Vi måste ta oss härifrån och vi tänker INTE gå hela vägen tillbaka och sen lika långt igen fast på rätt håll så vi ringer upp Ronny (Som håller i hela vandringen)
*Vi är vilse och vi behöver bli hämtade*
Ca 10 minuter senare kommer en bil körande, vi viftar in den och föraren stannar och vi frågar genast hur vi lättast tar oss till en destination där vår chaufför kan hämta oss. Farbrorn i bilen berättar att om vi går rakt fram är det ca 3 km till Skäralid och kör lite senare iväg igen. Vi beger oss genast till Skäralid (igen)

Väl framme i Skärlid väntar vår chaufför och vi stiger alla in i minibussen med blåsor på fötterna och humöret har nått botten på de flesta av oss. Att äntligen få sitta ner om så bara för en liten stund var mer än gudomligt!

Vi blir körda dit vi egentligen skulle vandrar och ni anar inte hur långt det var dit! Vi hade verkligen hamnat låångt därifrån. Tacka vet jag mobiltelefonen! *tittar tacksamt på min egen röda Sony Ericsson* Tror inte vi skulle överlevt utan den. Vi hade fått leva i skogen på kottar och bär om det inte varit för mobiltelefonen!

Nu var vi i alla fall framme (med lite hjälp av en bil) och maten väntade på oss och gissa om vi var hungriga! Ungefär en timme senare hade vi återvänt till kända trakter igen, vi var tillbaka i Svalöv!
Nästa år ska jag satsa på Bowlin och Minigolf istället för vandring! Man kan i alla fall inte gå vilse på en minigolfbana!