Att Göra halt
Nu rider vi vår islandshäst i skritt med eftergift på tygeln och ser till att vi för all del inte håller fast hästen, utan att den hålls intresserad genom att vi kontrollerar att eftergiften flyter stadigt och mjukt fram och tillbaka mellan hästen och ryttarens hjälper. Som ett lågmält samtal där båda parterna är överens om allting.
Om man nu bestämmer sig för att göra halt, så gör man inte heller detta i form av ett överfall. Halten, som innebär att hästen bringas till att stanna helt, kräver faktiskt en hel del aktivitet: bakdelens insats d.v.s. bakfötternas undertramp, måste förberedas genom upprepande små halvhalter. En hel halt innehåller otaliga halvhalter. Det här kan vi förstå bättre om vi tänker oss att vi delar upp skritten på tygeln i tio moment, halvhalter, som följer efter varandra, och den sista är den som gör att hästen slutligen slutar att röra sig framåt, alltså gör halt. Man måste vara aktiv i varje halvhalt, vilket inte betyder att man ska dra i tyglarna, utan att man noga går igenom hela proceduren med att driva - få hästens eftergifts - ge efter (belöningen till hästen) - sluta o.s.v.
Halvhalten inträffar under hästens eftergift på drivningen. Halvhalten inträffar under hästen eftergift på drivningen. Halvhalter och halter lyckas bara om man med drivande säte (sittbenen vinklas framåt - svanken fylls ut) och eventuellt skänklar, "packar" fram hästen mot handen som inväntar energin bakifrån. Genom halvhalten blir skrittstegen långsammare och högre när bakbenen trampar mer in under hästen. Man rider alltså ett långsammare tempo, hästen får en bättre hållning och takt och blir mer uppmärksam.
Om vi nu har t. ex. räknat vio för oss själva så är det den tionde halvhalten som fullbordar uppdraget, nämligen halten. Handen avvaktar en sista gång och vi ger efter när hästen ger efter i nakcen och "står och bär sig", alltså en balanserad halt med eftergift på tygeln.
Fel som kan uppstå:
Hästen stannar tvärt vid den första halvhalten - Det här visar att hästen inte alls går med eftergift på tygeln fast någon, eventuellt man själv, trodde det. I själva verket betyder det att hästen precis vet vad som förväntas av den och utför det. I en sådan här halt "bromsar" den sig in i halten på framdelen, och bakdelen är inte engagerad. Den här modellen är nog bekvämare för hästen, men om den får hålla på så kommer frambenen så småningom att ta stryk, och hästen blir spänd i ryggen och i bakbenen. Vi behöver få hästen att lyssna och komma ur vanan att stanna på det viset. För detta ändamål tar man fram sin ryttarkänsla för halvhalter, som då utförs enligt alla konstens regler, samt glömmer därvid inte drivningen med säte och skänkel. Vi kan inte förvänta oss att ett ingrott beteende hos häst, som nu detta med "störthalten", ska försvinna över en natt. Det gäller att gå långsamt fram och att ha mycket tålamod. Det är inte heller meningsfullt att tjata på hästen med att öva samma sak om och om igen, då får hästen för mycket och börjar försvara sig. För att över huvud taget komma någon vart med sådana här problem är det tillrådigt att lägga in andra intressanta lektioner i programmet, saker som hästen kan bra, så att den får upplevelser att att lyckas, det har båda parter nytta av.
Hästen lägger sig på tygeln och försöker komma ifrån hela övningen, och springer kanske till och med iväg - Om hästen försvarar sig så här, kan det bero på att den spänner sig och börjar diskutera med tygeln, närman vill att den ska trampa under sig mer. Beteendet kan också bero på ren oppostion mot att jobba mer med bakdelen därför att den tycker att det är obekvämt. För att komma ifrån ryttaren ännu bättre kan den dessutom försöka att springa iväg. Om detta skulle hände får vi aldrig inlåta oss på någon dragkamp med hästen. Först måste hästen lugnas med rösten och genom att man intar halvlätt sits. Om hästen stannar då sitter vi still med hästen på tygeln och väntar tills den ger efter i nacken. Sedan ger man hästen lång tygel och skrittar vidare tills hästen har glömt den iråkade kampsituationen. Men man får kontrollera eftergiften på lång tygel. Om den fungerar kan vi prova så försiktigt med kortare tygel igen. Då kan man känna om hästen är mycket stel och spänd och kanske är därför som den inte kan sätta under sig. Om det är så måste vi gå tillbaka till det lösgörande arbetet, för den här hästen är ännu inte mogen för att arbeta i kortare form. Om vi däremot känner att hästen mycket väl kan trampa under sig och att den rör sig lösgjort och ändå går emot handen, så får vi försöka undvika att den får chansen till det, och ännu mindre till att sticka iväg. Vi får inte försöka hålla fast hästen med tyglarna utan vi ger efter istället och driver den framåt. Om den sticker iväg igen, så låter vi den göra det ett tag d.v.s. vi ger den uppfattningen att det är vi som har beställt ökningen och att det är den, hästen, som lyder. Så omvandlar vi ett oönskat beteende till motsatsen, hästen har kvar sin uppfattning om att det är ryttaren som har hand om initiativet. "Olydnad" hos hästar måste man ta itu med steg för steg, bäst genom att skapa omväxling i arbetet, och att själv uppträda på nya sätt som hästen inte känner igen, och som därför inte leder till de gamla invanda situationerna där det oönskade beteendet utlöses. Hästem måste på det hela taget bringas till större uppmärksamhet. Här kan man med fördel gå tillbaka till övningarna vid hand, där hästen får gå undan för sidförande hjälp, vilket underlättar för hästen att ge efter på tygeln. Man får bara se upp så att man inte jäktar hästen i detta arbete, den måste tid tid att koncentrera sig. Om man gör övnignarna för fort får den tillfälle att smita ifrån hjälperna igen. Vi måste nu arbeta på att hästen ska kunna ge efter på tygeln, att den blir så fri och balanserad i sina rörelser att den kan göra en snygg halt. Det är viktigt att bemästra svårigheterna redan på detta stadiet annars kommer vi stöta på sotra problem vid arbete i tölt.
Hästen ger efter, men så mycket att den kommer bakom hand. (Nosryggen bakom lodplanet genom ögat) - Om hästen är vaken och lydig ger den efter på tygeln i halten, men fortsätter sedan att ge efter, den rullar in halsen så att den kommer bakom hand. I samma ögonblick som den tänker "knäppa av" i nacken, är man påpasslig med en framåtdrivning, eventuellt med spöet, så att den kommer fram till tygeln (bettet) igen. När hästen bjuder framåt igen och är villig att ge efter i nacken, får den omedelbart sin eftergift (belöning). När en häst rullar in halsen har den slutat att bry sig om vad ryttaren vill. Hästens eftergift är i det här fallet av ringa eller intet värde, eftersom den överdriver den och fortsätter med att rulla in sig och blir kvar där därför att den har tagit tillfället i akt att undandra sig ryttarens inverkan. Här hjälper det bara med att väcka hästen för hjälperna, hålla fram den och ge efter på tygeln i rätt ögonblick. Om ryttaren ger efter en nanosekund för sent, blir hästen förstärkt i sitt beteende Ryttarens eftergift inverkar då inte på hela hästen, utan bara på halsen.
Om man nu bestämmer sig för att göra halt, så gör man inte heller detta i form av ett överfall. Halten, som innebär att hästen bringas till att stanna helt, kräver faktiskt en hel del aktivitet: bakdelens insats d.v.s. bakfötternas undertramp, måste förberedas genom upprepande små halvhalter. En hel halt innehåller otaliga halvhalter. Det här kan vi förstå bättre om vi tänker oss att vi delar upp skritten på tygeln i tio moment, halvhalter, som följer efter varandra, och den sista är den som gör att hästen slutligen slutar att röra sig framåt, alltså gör halt. Man måste vara aktiv i varje halvhalt, vilket inte betyder att man ska dra i tyglarna, utan att man noga går igenom hela proceduren med att driva - få hästens eftergifts - ge efter (belöningen till hästen) - sluta o.s.v.
Halvhalten inträffar under hästens eftergift på drivningen. Halvhalten inträffar under hästen eftergift på drivningen. Halvhalter och halter lyckas bara om man med drivande säte (sittbenen vinklas framåt - svanken fylls ut) och eventuellt skänklar, "packar" fram hästen mot handen som inväntar energin bakifrån. Genom halvhalten blir skrittstegen långsammare och högre när bakbenen trampar mer in under hästen. Man rider alltså ett långsammare tempo, hästen får en bättre hållning och takt och blir mer uppmärksam.
Om vi nu har t. ex. räknat vio för oss själva så är det den tionde halvhalten som fullbordar uppdraget, nämligen halten. Handen avvaktar en sista gång och vi ger efter när hästen ger efter i nakcen och "står och bär sig", alltså en balanserad halt med eftergift på tygeln.
Fel som kan uppstå:
Hästen stannar tvärt vid den första halvhalten - Det här visar att hästen inte alls går med eftergift på tygeln fast någon, eventuellt man själv, trodde det. I själva verket betyder det att hästen precis vet vad som förväntas av den och utför det. I en sådan här halt "bromsar" den sig in i halten på framdelen, och bakdelen är inte engagerad. Den här modellen är nog bekvämare för hästen, men om den får hålla på så kommer frambenen så småningom att ta stryk, och hästen blir spänd i ryggen och i bakbenen. Vi behöver få hästen att lyssna och komma ur vanan att stanna på det viset. För detta ändamål tar man fram sin ryttarkänsla för halvhalter, som då utförs enligt alla konstens regler, samt glömmer därvid inte drivningen med säte och skänkel. Vi kan inte förvänta oss att ett ingrott beteende hos häst, som nu detta med "störthalten", ska försvinna över en natt. Det gäller att gå långsamt fram och att ha mycket tålamod. Det är inte heller meningsfullt att tjata på hästen med att öva samma sak om och om igen, då får hästen för mycket och börjar försvara sig. För att över huvud taget komma någon vart med sådana här problem är det tillrådigt att lägga in andra intressanta lektioner i programmet, saker som hästen kan bra, så att den får upplevelser att att lyckas, det har båda parter nytta av.
Hästen lägger sig på tygeln och försöker komma ifrån hela övningen, och springer kanske till och med iväg - Om hästen försvarar sig så här, kan det bero på att den spänner sig och börjar diskutera med tygeln, närman vill att den ska trampa under sig mer. Beteendet kan också bero på ren oppostion mot att jobba mer med bakdelen därför att den tycker att det är obekvämt. För att komma ifrån ryttaren ännu bättre kan den dessutom försöka att springa iväg. Om detta skulle hände får vi aldrig inlåta oss på någon dragkamp med hästen. Först måste hästen lugnas med rösten och genom att man intar halvlätt sits. Om hästen stannar då sitter vi still med hästen på tygeln och väntar tills den ger efter i nacken. Sedan ger man hästen lång tygel och skrittar vidare tills hästen har glömt den iråkade kampsituationen. Men man får kontrollera eftergiften på lång tygel. Om den fungerar kan vi prova så försiktigt med kortare tygel igen. Då kan man känna om hästen är mycket stel och spänd och kanske är därför som den inte kan sätta under sig. Om det är så måste vi gå tillbaka till det lösgörande arbetet, för den här hästen är ännu inte mogen för att arbeta i kortare form. Om vi däremot känner att hästen mycket väl kan trampa under sig och att den rör sig lösgjort och ändå går emot handen, så får vi försöka undvika att den får chansen till det, och ännu mindre till att sticka iväg. Vi får inte försöka hålla fast hästen med tyglarna utan vi ger efter istället och driver den framåt. Om den sticker iväg igen, så låter vi den göra det ett tag d.v.s. vi ger den uppfattningen att det är vi som har beställt ökningen och att det är den, hästen, som lyder. Så omvandlar vi ett oönskat beteende till motsatsen, hästen har kvar sin uppfattning om att det är ryttaren som har hand om initiativet. "Olydnad" hos hästar måste man ta itu med steg för steg, bäst genom att skapa omväxling i arbetet, och att själv uppträda på nya sätt som hästen inte känner igen, och som därför inte leder till de gamla invanda situationerna där det oönskade beteendet utlöses. Hästem måste på det hela taget bringas till större uppmärksamhet. Här kan man med fördel gå tillbaka till övningarna vid hand, där hästen får gå undan för sidförande hjälp, vilket underlättar för hästen att ge efter på tygeln. Man får bara se upp så att man inte jäktar hästen i detta arbete, den måste tid tid att koncentrera sig. Om man gör övnignarna för fort får den tillfälle att smita ifrån hjälperna igen. Vi måste nu arbeta på att hästen ska kunna ge efter på tygeln, att den blir så fri och balanserad i sina rörelser att den kan göra en snygg halt. Det är viktigt att bemästra svårigheterna redan på detta stadiet annars kommer vi stöta på sotra problem vid arbete i tölt.
Hästen ger efter, men så mycket att den kommer bakom hand. (Nosryggen bakom lodplanet genom ögat) - Om hästen är vaken och lydig ger den efter på tygeln i halten, men fortsätter sedan att ge efter, den rullar in halsen så att den kommer bakom hand. I samma ögonblick som den tänker "knäppa av" i nacken, är man påpasslig med en framåtdrivning, eventuellt med spöet, så att den kommer fram till tygeln (bettet) igen. När hästen bjuder framåt igen och är villig att ge efter i nacken, får den omedelbart sin eftergift (belöning). När en häst rullar in halsen har den slutat att bry sig om vad ryttaren vill. Hästens eftergift är i det här fallet av ringa eller intet värde, eftersom den överdriver den och fortsätter med att rulla in sig och blir kvar där därför att den har tagit tillfället i akt att undandra sig ryttarens inverkan. Här hjälper det bara med att väcka hästen för hjälperna, hålla fram den och ge efter på tygeln i rätt ögonblick. Om ryttaren ger efter en nanosekund för sent, blir hästen förstärkt i sitt beteende Ryttarens eftergift inverkar då inte på hela hästen, utan bara på halsen.
Kommentarer
Trackback
