Att korta tygeln
När vi har förberett hästen på lång tygel och känner att hästen går avslappnat, uppmärksamt och i god balans, kan vi ta upp tygeln och låta hästen ta kontakt med tygeln genom att vi driver den lätt fram mot bettet.
Nu ska vi korta tygeln, detta kan vi göra antingen i skritt eller stillastående. Man måste vara noga med att ta upp tygeln försiktigt och med känsla, så att man inte bryter hästens egen kontakt med bettet och handen. Man får aldrig ta tygeln så bryskt att hästen måste försvara sig. När vi tar tygeln, "matar hem den" med känsla, och bara så mycket att vi har lätt kontakt med hästens mun. Vi får inte förfalla till att dra i tyglarna.
Så snart hästen har givit efter, d.v.s. i riktning mor ryttarens hand, får den sitt beröm i form av längre tygel d.v.s. trycket på lanerna upphör, och det uppmuntrar hästen förstås att fortsätta med att bjuda på eftergift för att få eftergift tillbaka. På så sätt närmar vi oss snart den balanserande hållning, mjukhet i nacken och uppmärksamhet på ryttaren som hästen har när den är "framme på bettet".
Om man har att göra med mindre väl utbildade eller okänsliga hästar, eller sådana som inte förstår vad man vill, räcker det inte att "ta tyglarna" för att de ska svara. Sådana hästar måste man drtiva fram mot bettet först. Men även här låter vi tygeln verka genom en passiv och avvaktande hand, och väntar tills hästen svarar med att ge efter i nacken. Om den inte gör det, måste vi förklara för den att vi väntar oss en reaktion. Vi måste få hästen att tänka framåt även om den står still.
Nu vinklar vi sittbenen framåt (bort med svanken!) så att skänklarna kommer att ligga fastare an mot hästen, eventuellt får vi mana den en aning med spöet. Handen är stilla och avvaktar. Detta betyder att man driver hästen fram mot den avvaktande handen. Nu borde hästen ge efter i nacken och på bettet för att slippa ifrån det uppkomna trycket i munnen. Om hästen ger efter nu måste den omedelbart få sin belöning i form av eftergift på tygeln och så driver vi inte mer. Även detta kan vara för mycket för en del hästar. För dem räcker det att man får dem att "vakna" genom en smackning eller liknande, för övrigt gör man inte mer med dem för tillfället, och man driver inte heller mer.
Fel som kan uppstå:
Hästen "tar" tygeln och försvarar sig när man försöker korta den - Här har man antagligen gjort felet att överfalla hästen genom att korta tygeln hastigt och okänsligt oxh utan att förvarna eller vänta på respons. På det viset känner den plötsligt bara trycket i munnen och dragandet i tygeln utan att ha haft möjlighet att vänja sig. Nu har man förstört alla möjligheter till koncentration och begär ändå att hästen ska "lyda". Om man känner att hästen försvarar sig mot tygeln måste man ge efter, annars blir det dragkamp. Så ger vi efter igen och börjar på nytt att ta tygeln försiktigt, men v måste hela tiden vara noga med att hästen svarar och får sin eftergiftsbelöning för varje millimeter, samtidigt som vi uppmuntrar den att gå, eller åtminstone tänka, framåt.
Hästen svarar, men så överdrivet att den rullar in hela halsen - Här måste vi korrigera hästens hållning genom att väcka den med framåtdrivande hjälper. Hästar som försöker att undandra sig ryttarens inverkan på det här sättet, måste man oavbrutet ge korta påminnelser med drivande hjälper mot den avvaktande handen. Men här gäller det att verkligen vara vaken själv, och ge efter på tygeln så snart hästen tänker ge efter, annars är man där igen. Om hästen får en chans att rulla in halsen, tappar ryttaren omedelbart inflytande över sammanhanget i hästens rörelsemekanik som helhet, och är bara "chef över halsen", och inte ens det egentligen. Framåtdrivningen måste ske innan hästen hinner tänka på att rulla inte halsen, och när den ger efter det minsta i nacken är man omedelbart med och ger efter. Sedan driver man igen o.s.v. tills hästen så småningom höjer huvud, nacke och hals. Om detta inte fungerar har man inte varit kvick nog med eftergiften. Det kan hjälpa att rygga en sådan häst. Den kan inte rulla in halsen och gå baklänges samtidigt.
Hästen tar bettet och drar tygeln ur handen på ryttaren - Det stöd, d.v.s. handen, som hästen kastar sig på måste man snabbt ta bort, så att hästen inte får tillfälle att hänga sig på handen. Här krävs det att ryttaren är otroligt påpasslig med att ge efter i rätt ögonblick. I sådana här situationer är det alltför vanligt att ryttaren försöker hålla emot, eller till och med drar tillbaka tygeln utan att hästen ens förstår vad det är man vill. '''om vi vill att hästen ska utföra en massa saker för oss, måste den kunna förstå vad det är vi vill genom att vi själva förhåller oss riktigt. Vi måste presentera uppgifterna för hästarna så att de har en chans att begripa vad det gäller. I det nu aktuella fallet gäller det att handen är stabil, inte dragande. Om hästen får för mycket tryck i munnen reagerar den med motstånd inte eftergift! Det är bättre att prova många gånger. Även här kan man låta hästen rygga för att den inte ska kunna rulla in halsen.
Hästen bjuder visserligen på den efterfrågade eftergiften, men man känner att den ändå inte är riktigt "framme" därför att bakdelen inte är engagerad i skritten - Häten är egentligen okoncentrerad fast den "lyder", den "spelar teater". Även här får man väcka uppmärksamheten genom att driva-och-ge-efter-driva-och-ge-efter. Det är även bra att ägna sig åt samlande övningar samt att fråga sig om man inte möjligen underdriver kraven på hästen, så att den har tråkigt, och att det är därför den beter sig sådär.
Nu ska vi korta tygeln, detta kan vi göra antingen i skritt eller stillastående. Man måste vara noga med att ta upp tygeln försiktigt och med känsla, så att man inte bryter hästens egen kontakt med bettet och handen. Man får aldrig ta tygeln så bryskt att hästen måste försvara sig. När vi tar tygeln, "matar hem den" med känsla, och bara så mycket att vi har lätt kontakt med hästens mun. Vi får inte förfalla till att dra i tyglarna.
Så snart hästen har givit efter, d.v.s. i riktning mor ryttarens hand, får den sitt beröm i form av längre tygel d.v.s. trycket på lanerna upphör, och det uppmuntrar hästen förstås att fortsätta med att bjuda på eftergift för att få eftergift tillbaka. På så sätt närmar vi oss snart den balanserande hållning, mjukhet i nacken och uppmärksamhet på ryttaren som hästen har när den är "framme på bettet".
Om man har att göra med mindre väl utbildade eller okänsliga hästar, eller sådana som inte förstår vad man vill, räcker det inte att "ta tyglarna" för att de ska svara. Sådana hästar måste man drtiva fram mot bettet först. Men även här låter vi tygeln verka genom en passiv och avvaktande hand, och väntar tills hästen svarar med att ge efter i nacken. Om den inte gör det, måste vi förklara för den att vi väntar oss en reaktion. Vi måste få hästen att tänka framåt även om den står still.
Nu vinklar vi sittbenen framåt (bort med svanken!) så att skänklarna kommer att ligga fastare an mot hästen, eventuellt får vi mana den en aning med spöet. Handen är stilla och avvaktar. Detta betyder att man driver hästen fram mot den avvaktande handen. Nu borde hästen ge efter i nacken och på bettet för att slippa ifrån det uppkomna trycket i munnen. Om hästen ger efter nu måste den omedelbart få sin belöning i form av eftergift på tygeln och så driver vi inte mer. Även detta kan vara för mycket för en del hästar. För dem räcker det att man får dem att "vakna" genom en smackning eller liknande, för övrigt gör man inte mer med dem för tillfället, och man driver inte heller mer.
Fel som kan uppstå:
Hästen "tar" tygeln och försvarar sig när man försöker korta den - Här har man antagligen gjort felet att överfalla hästen genom att korta tygeln hastigt och okänsligt oxh utan att förvarna eller vänta på respons. På det viset känner den plötsligt bara trycket i munnen och dragandet i tygeln utan att ha haft möjlighet att vänja sig. Nu har man förstört alla möjligheter till koncentration och begär ändå att hästen ska "lyda". Om man känner att hästen försvarar sig mot tygeln måste man ge efter, annars blir det dragkamp. Så ger vi efter igen och börjar på nytt att ta tygeln försiktigt, men v måste hela tiden vara noga med att hästen svarar och får sin eftergiftsbelöning för varje millimeter, samtidigt som vi uppmuntrar den att gå, eller åtminstone tänka, framåt.
Hästen svarar, men så överdrivet att den rullar in hela halsen - Här måste vi korrigera hästens hållning genom att väcka den med framåtdrivande hjälper. Hästar som försöker att undandra sig ryttarens inverkan på det här sättet, måste man oavbrutet ge korta påminnelser med drivande hjälper mot den avvaktande handen. Men här gäller det att verkligen vara vaken själv, och ge efter på tygeln så snart hästen tänker ge efter, annars är man där igen. Om hästen får en chans att rulla in halsen, tappar ryttaren omedelbart inflytande över sammanhanget i hästens rörelsemekanik som helhet, och är bara "chef över halsen", och inte ens det egentligen. Framåtdrivningen måste ske innan hästen hinner tänka på att rulla inte halsen, och när den ger efter det minsta i nacken är man omedelbart med och ger efter. Sedan driver man igen o.s.v. tills hästen så småningom höjer huvud, nacke och hals. Om detta inte fungerar har man inte varit kvick nog med eftergiften. Det kan hjälpa att rygga en sådan häst. Den kan inte rulla in halsen och gå baklänges samtidigt.
Hästen tar bettet och drar tygeln ur handen på ryttaren - Det stöd, d.v.s. handen, som hästen kastar sig på måste man snabbt ta bort, så att hästen inte får tillfälle att hänga sig på handen. Här krävs det att ryttaren är otroligt påpasslig med att ge efter i rätt ögonblick. I sådana här situationer är det alltför vanligt att ryttaren försöker hålla emot, eller till och med drar tillbaka tygeln utan att hästen ens förstår vad det är man vill. '''om vi vill att hästen ska utföra en massa saker för oss, måste den kunna förstå vad det är vi vill genom att vi själva förhåller oss riktigt. Vi måste presentera uppgifterna för hästarna så att de har en chans att begripa vad det gäller. I det nu aktuella fallet gäller det att handen är stabil, inte dragande. Om hästen får för mycket tryck i munnen reagerar den med motstånd inte eftergift! Det är bättre att prova många gånger. Även här kan man låta hästen rygga för att den inte ska kunna rulla in halsen.
Hästen bjuder visserligen på den efterfrågade eftergiften, men man känner att den ändå inte är riktigt "framme" därför att bakdelen inte är engagerad i skritten - Häten är egentligen okoncentrerad fast den "lyder", den "spelar teater". Även här får man väcka uppmärksamheten genom att driva-och-ge-efter-driva-och-ge-efter. Det är även bra att ägna sig åt samlande övningar samt att fråga sig om man inte möjligen underdriver kraven på hästen, så att den har tråkigt, och att det är därför den beter sig sådär.
Kommentarer
Trackback
