Att Rida skritt
Då hästen lärt sig att ge efter på tygeln i stillastående och möjligen även i rörelse framåt ska vi försöka bibehålla eftergiften även i skritt. Om man lyckas bibehålla den rätta kontakten och uppmärksamheten går hästen alltid med nacken som högsta punkt, balanserat och med god hållning.
När hästen skrittar på tygeln går den med kortare, mer precisa steg än på lång tygel. Hästen känns "kortare" eftersom den trampar under sig mer och bär ryttaren bättre. När man skrittar så här kan man passa på att kontrollera att samspelet mellan hjälperna fungerar. För att hästen ska behålla eftergiften i alla rörelser, även på böjda spår, och gå framåt taktmässigt och med schwung, måste man underhålla rörelsen med framåtdrivande säte, skänklar och eventuellt spö. Man driver i takt med hästens rörelser d.v.s man känner sig in i rörelsen och förstärker den genom att sätta in den drivande hjälpen. En välriden häst blir kvar i en rytmisk skritt bara genom att ryttaren använder sitt säte framåtdrivande och låter skänklarna ligga an. Aldrig får vi låna oss till att banka med skänklarna eller manipulera med tyglarna. Detta gör hästarna avtrubbade och de blir föga intresserade av vidare samarbete med (den) ryttaren. Den i skritt, med eftergift på tygeln ridna hästen kan man börja samla, för att sedemera kunna rid en bärig, samlad tölt.
Fel som kan uppstå:
Hästen tappar eftergiften så snart man rider framåt - Detta är väl ett av de vanligast förekommande felen, som uppträder inte bara när man rider fram utan i alla övergångar. Det betyder att hästen ännu inte är så säker i sin balans att den kan bibehålla eftergiften. Därför måste vi försöka hjälpa den att förbättra sin balans. Vi måste identifier felet, se var det uppträder och gå tillbaka till det föregående stadiet i rörelsen eller tempot där vi var innan hästen tappade eftergiften, och säkra balansen får man inte glömma de framåtdrivande hjälperna.
Hästen lägger sig på handen på böjda spår - Detta inträffar när hästen klarar att behålla balansen och eftergiften rakt ut, men så snart den ska "svänga" blir den osäker och kommer ur balans. Hästen går då inte heller korrekt böjd och ställd. Den känner sig rak och stel. För att reparera detta rider man bara stora bågar, till att börja med på längre tygel så att hästen får lättare att hålla sig på benen. Här är man noga med att hästen är korrekt böjd, att den har stöd på den yttre tygeln och mjuknar (ger efter) på den inre och att bakbenen bär vikt. När hästen har hittat sin balans bär den sig genom att bakbenen trampar under och den håller huvud och hals friare, avlastar framdelen och den blir lättare i handen.
Hästen går med eftergift på tygeln, men den "går inte fram" - Om hästen "smyger" fram på sin eftergift, så tänker den inte framåt och går utan energi och hållning. Den är kanske rentav generellt lite sparsam med sin energi. Eller har vi glömt att använda de framåtdrivande hjälperna? I sådana här fall är det vikigt att muntra upp hästarna så att de bestämmer sig för att gå framåt. Det svåra är emellertid att låta bli att tråka ut sådana hästar med en ständig och monoton drivning. Det är bättre med en "intermittent" drivning d.v.s. drivningen sker med ojämna mellanrum men återkommande, och den är då rätt så energisk och uppfräschande. Vid behov får man ta hjälp av spöet. Hästar som dessa behöver mycket omväxling i arbetet, och kan ofta intresseras för att gå framåt genom fritt markarbete, arbete i lina eller skogsturer. Att ha sällskap av andra hästar muntrar också upp och ger skjuts åt framåtandan. Visserligen måste man vara energisk själv, men man kan ta hjälp av psykologin.
Hästen försvarar sig genom att slå med huvudet - Om hästen försvarar sig därför att man kortar tygeln, kan även detta bero på bristande balans och därav orsakad spänning.ö Men det kan också bero på s.k. olydnad. Vi kontrollerar igen hur vi hanterar tygeln: Är handen verkligen lugn och helt oberoende av ryttarens övriga hjälper och hästens rörelser? Har vi kanske kortat tygeln häftigt? Vi rider fortsättningsvis hästen på något längre tygel men ordentligt framåt. En häst som försvarar sig har för det mesta inte förstått hur den ska komma bort från trycket av förhållande hjälper (ge efter). Då måste man förklara hjälpernas budskap bättre för den genom att påpassligt och tydligt ge den mer tygel så snart den ger efter.
Hästen kastar sig på tygeln och travar istället - Här får vi rätta till eftergiften på tygeln. Hästen är rädd för bettet (tygeln) och vågar inte ge efter. Som alltid gäller det att försäkra sig om att de grundläggande hjälperna ges rätt och är väl förankrade hos hästen. Sedan får man lugna den genom att inta halvlätt sits och låta hästen sträcka ut sig och bli lång.
När hästen skrittar på tygeln går den med kortare, mer precisa steg än på lång tygel. Hästen känns "kortare" eftersom den trampar under sig mer och bär ryttaren bättre. När man skrittar så här kan man passa på att kontrollera att samspelet mellan hjälperna fungerar. För att hästen ska behålla eftergiften i alla rörelser, även på böjda spår, och gå framåt taktmässigt och med schwung, måste man underhålla rörelsen med framåtdrivande säte, skänklar och eventuellt spö. Man driver i takt med hästens rörelser d.v.s man känner sig in i rörelsen och förstärker den genom att sätta in den drivande hjälpen. En välriden häst blir kvar i en rytmisk skritt bara genom att ryttaren använder sitt säte framåtdrivande och låter skänklarna ligga an. Aldrig får vi låna oss till att banka med skänklarna eller manipulera med tyglarna. Detta gör hästarna avtrubbade och de blir föga intresserade av vidare samarbete med (den) ryttaren. Den i skritt, med eftergift på tygeln ridna hästen kan man börja samla, för att sedemera kunna rid en bärig, samlad tölt.
Fel som kan uppstå:
Hästen tappar eftergiften så snart man rider framåt - Detta är väl ett av de vanligast förekommande felen, som uppträder inte bara när man rider fram utan i alla övergångar. Det betyder att hästen ännu inte är så säker i sin balans att den kan bibehålla eftergiften. Därför måste vi försöka hjälpa den att förbättra sin balans. Vi måste identifier felet, se var det uppträder och gå tillbaka till det föregående stadiet i rörelsen eller tempot där vi var innan hästen tappade eftergiften, och säkra balansen får man inte glömma de framåtdrivande hjälperna.
Hästen lägger sig på handen på böjda spår - Detta inträffar när hästen klarar att behålla balansen och eftergiften rakt ut, men så snart den ska "svänga" blir den osäker och kommer ur balans. Hästen går då inte heller korrekt böjd och ställd. Den känner sig rak och stel. För att reparera detta rider man bara stora bågar, till att börja med på längre tygel så att hästen får lättare att hålla sig på benen. Här är man noga med att hästen är korrekt böjd, att den har stöd på den yttre tygeln och mjuknar (ger efter) på den inre och att bakbenen bär vikt. När hästen har hittat sin balans bär den sig genom att bakbenen trampar under och den håller huvud och hals friare, avlastar framdelen och den blir lättare i handen.
Hästen går med eftergift på tygeln, men den "går inte fram" - Om hästen "smyger" fram på sin eftergift, så tänker den inte framåt och går utan energi och hållning. Den är kanske rentav generellt lite sparsam med sin energi. Eller har vi glömt att använda de framåtdrivande hjälperna? I sådana här fall är det vikigt att muntra upp hästarna så att de bestämmer sig för att gå framåt. Det svåra är emellertid att låta bli att tråka ut sådana hästar med en ständig och monoton drivning. Det är bättre med en "intermittent" drivning d.v.s. drivningen sker med ojämna mellanrum men återkommande, och den är då rätt så energisk och uppfräschande. Vid behov får man ta hjälp av spöet. Hästar som dessa behöver mycket omväxling i arbetet, och kan ofta intresseras för att gå framåt genom fritt markarbete, arbete i lina eller skogsturer. Att ha sällskap av andra hästar muntrar också upp och ger skjuts åt framåtandan. Visserligen måste man vara energisk själv, men man kan ta hjälp av psykologin.
Hästen försvarar sig genom att slå med huvudet - Om hästen försvarar sig därför att man kortar tygeln, kan även detta bero på bristande balans och därav orsakad spänning.ö Men det kan också bero på s.k. olydnad. Vi kontrollerar igen hur vi hanterar tygeln: Är handen verkligen lugn och helt oberoende av ryttarens övriga hjälper och hästens rörelser? Har vi kanske kortat tygeln häftigt? Vi rider fortsättningsvis hästen på något längre tygel men ordentligt framåt. En häst som försvarar sig har för det mesta inte förstått hur den ska komma bort från trycket av förhållande hjälper (ge efter). Då måste man förklara hjälpernas budskap bättre för den genom att påpassligt och tydligt ge den mer tygel så snart den ger efter.
Hästen kastar sig på tygeln och travar istället - Här får vi rätta till eftergiften på tygeln. Hästen är rädd för bettet (tygeln) och vågar inte ge efter. Som alltid gäller det att försäkra sig om att de grundläggande hjälperna ges rätt och är väl förankrade hos hästen. Sedan får man lugna den genom att inta halvlätt sits och låta hästen sträcka ut sig och bli lång.
Kommentarer
Trackback
