Att rida Islandshäst

Vi ska nu "ta" tyglarna och börja med uppmjukningsövningar med kortare tyglar. Vid det här laget borde hästen vara så bra på att hitta och hålla balansen att den kan bära sig själv på lång tygel i grundgångarterna. Nu får vi hjälpa den att hålla balasen, när den nu inte för länga på halsen på samma sätt som den kunde på den långa tygeln utan ska börja gå med förbindelse till ryttarens hand. Den förbindelsen ska vara känslig och följsam från båda kontrahenternas sida.

Om hästen kan gå balanserat med god bakbensaktivitit och ryttaren är tillräckligt känslig, så söker sig hästen själv mot bettet och ryttarens hand. Lägger sig hästen däremot tungt på handen och drar eller hugger på tygeln så beror detta på att den har tappat balansen och att den inte bär sig utan har fallit på framdelen. "Det är viktigt att hästen lär sig att allt annat är bättre än att ligga på handen".

Har hästen väl funnit sitt välbalanserade mysighetsläge på tygeln, ska ryttaren låta den behålla det genom sin egen kroppshållning och en lugn, mjuk, oberoende och korrekt hållen hand (tygel). "Hästen vill ha lugn och ro i handen".

När vi har fått hästen att gå lätt och balanserat på tygeln kan vi börja arbeta på samlingen. Hästen kommer då få lättare för at trampa under sig och klarar att bära ryttaren bättre och bättre. Ju noggrannare och ju mer helhjärtat vi arbetar med att lösgöra hästen y fysisk och psykisk balans, desto lättare får den att samla sig sedan. Uppmärksamheten och eftergiften på tygeln är förutsättningen för samling och samlingen är alltid avhängig av eftergiften på tygeln. Denna "rundgång" är i sin tur förutsättningen för att hästen ska vara villig och beredd att utföra det vi ber den om. Om alla dessa faktorer föreligger samtidigt kan vi känna hästens lust och lätthet i arbetet.

För att en sådan harmoni mellan häst och människa både ska infinna sig och vidmakthålls i alla gångarter, måste man som ryttare ha betydelsen av och mekaniken i samspelet mellan sits, hand och skänkel, alltså kraftspelet mellan drivande och förhållande hjälper, klar för sig, och även behärska det. Vi får inte glömma att hästen uppfatatr varje hjälp, hur fint den än ges, som ett icke bekvämt intrång. Hjälperna betyder ju faktiskt att människan blandar sig i hästens naturliga liv, förutsättningar och rörelsemönster och saboterar dessutom dess balans. Därför är det viktigt att man gör klart för sig att reaktioner på hjälperna inte får bli självändamål, utan att det som sagt är reaktionen vi väntar på. Det är ju ryttaren som ska hjälpa hästen!

Viktigt är att vi tar emot hästen svar på våra hjälper med minst samma snabbhet och mjukhet som vi förväntar oss att hästen ska bjuda på. Vi borde tänka på att hästens balans inte bara påverkas av tygeln, utan även av ryttarens sits - på gott och ont. "Balans är världens medelpunkt". Bara en häst som är omsorgsfullt grundutbildad kan komma till sin rätt därför att den är lösgjord och trivs med livet.