Att rida Islandshäst

Trav är en 2-taktig rörelse med diagonal fotflyttning i fyra moment. Två at de fyra momenten är svävningsfaser. Trav rids på olika sätt: under nedsittning, med lättridning eller i lätt sits.

Det finns många islandshästar som går väldigt osäkert i trav och gärna går över i galoåå eller tölt, eller som över huvudtaget inte "vill" trava. Därför är det viktigt att de verkligen ges möjlighet att trava i en fri och balanserad form, och detta låter sig bäst göras i lätt sits.

Sedan hästen har hittat sin balans i skritt kan vi försöka gå över i trav på lång tygel, och det går lättast om vi inte belastar hästens rygg för mycket, utan att den får gå i sin fria form för att kunna hålla balansen så bra som möjligt. För detta endamål intar vi lätt sits. Först ska hästen uppmuntras till att börja trava. Speciellt hästar som gärna töltar eller går i passtölt tenderar till svara på travhjälpen med tölt, galoppanslag eller "grispass", d.v.s. de har ofta svårigheter med att trava rent.

Den lätta sitsen som avlastar hästens rygg och ryttarens "kroppskontakt" med manken hjälper hästen att börja trava. Många hästar reagerar väldigt positivt på att man lägger båda händerna på manken, genom att placera händerna så får ryttaren en lugn oich stadig hand och en för ändamålet fördelaktig kroppshållning. När hästen sedan rör sig kommer ryttarens händer automatisk att massera hästens manke genom att ligga still där samtidigt som de inte stör hästens rörelser. När man vill be hästen trava kan man som en signal för det trycka händerna hårdare mot manken. Att tänka på är att man ska ta det lugnt och vänta på hästen svarar, det är viktigt att inte jäkta fram något. Om hästen redan har en säker och ren trav kan man hålla händerna "normalt" igen, men det är bra att veta att man kan ta till "mankhållningen" om en häst spänner sig vid något tillfälle.



Fel som kan uppstå:

Hästen travar inte utan börjar galoppera, tölta eller gå i passtölt - Här är hästen inte tillräckligt lösgjord utan föredrar p.g.a. "spändhet" att falla i galopp, tölt eller passtölt. Som alltid måste vi när hästen faller in i en oönskad gångart lugna den genom att låta den gå i den felaktiga gångarten en bit, samtidigt som vi lugnar den genom att lägga händerna på manken eller den ena handen på halsen. Sådan kroppskontakt verkar lugnande på de flesta hästar. Nästa åtgärd blir att ta ner hästen i skritt igen, låt den skritta ett tag och försök sedan med trav igen. Du får inte tappa tålamodet, för vissa hästar kan det dröja att hitta traven. Vi får tänka på att byta gångart ofta så att vi komme i tillfälle att föreslå trav om och om igen och alltid i lätt sits. Viktigt att tänka på är att i övergången får de drivande hjälperna inte vara för matta. Som alltid, är det nyttigt att rida i terräng där det ofta bjuds tillfälle att förmå hästen att börja trava genom att inta lätt sits i uppförsbacke. Om hästen då galopperar får man förhålla, så att den förhoppningsvis hittar traven i "nedväxlingen". Även om det bara skulle bli ett par travsteg innan hästen bryter över i galopp igen är det ett jättestort framsteg som inte får underskattas. Om hästen skulle börja tölta så låter man den göra det tills att bakdelen är med, så kommer den att trava. Genom tölten aktiveras bakdelen, och på detta sättet kan man även tölta en häst som går i "grispass" till trav. Man får bara se till att hästen inte går för länge på framdelen i sin passiga tölt. Ytterligare sätt att förbättra traven är longering och genom att låta hästen gå med som handhäst. Det senare alternativet upplever många hästar som en mycket trevlig aktivitet och går mestadels mycket bättre och mer avspänt då än under ryttare. Det är viktigt att ta tillvara varje tillfälle för avspänning för hästen.

Hästen börjar visserligen trava men går inte jämt, utan tar galoppsprång fram eller bak - Detta är något som är väldigt lätt att komma tillrätta med. Det enda man behöver tänka på är att inte kräva för mycket av hästen, och inte rida för långa sträckor i trav, utan sakta av till skritt så snart den har gått taktrent ett stycke (eller byta till en annan gångart som den tycker om att gå i och där den gårt balanserat och avspänt). Det hjälper också ofta att byta varv när man har den här typen av balansproblem. Varje gång hästen travar rätt måste den ha duktigt med beröm, med tiden gör man de korta etapperna med korrekt trav länge och längre. Vi måste också bete oss rätt när vi får galoppinslag istället för trav. Man får absolut inte parera hästen med våld, utan man ska till och med ge en galopphjälp så att den kan få galoppera några språng och slappna av innan man saktar ner. På så vis ger vi hästen  tillfälle att känna sig väl till mods i en gångart som den trivs med. Genom att vi gav den där listiga och påpassliga galopphjälpen, upplevde hästen att den gjorde rätt och att den var duktig. Om vi istället hade hutat åt den och bryskt förvisat den tillbaka till skritt, skulle den verkligen ha spänt sig, speciellt som det där galoppanslaget redan berodde på spänning! Sådant händer just när hästen försöker att komma i balans efter att ha tappat den eller av rädsla för att förlora balansen.

Hästen travar inte avspänt utan ränner iväg med ryttaren - Om hästen susar iväg i tölt eller trav, eller vad som helst, så fort man avlastar ryggen, är det för att den antingen inte är mjuk och "lydig" och inställd på ryttarens hjälper, eller att den helt enkelt är stallmodig. I det förra fallet får vi för4söka få den att sansa sig efter ett lämpligt antal meter, eller eventuellt stoppa den helt och hållet. Ett sådant beteende beror oftast på att hästen försöker springa iväg från ryttaren och hans/hennes hjälper, vilket i sin tur mestadels beror på obehag eller rädsla. Häste befinner sig således konstant i en negativ spänning som det är vår uppgift att lösa den ur. Spänning är ju inte precis vad vi har användning för när vi ägnar oss åt övnignar som har med lösgjordhet och balans att göra. Om vi nu skulle negligera problemet med rusandet skulle vi få allvarliga problem i framtiden med både gångarter och övergångar.  I det här fallet är det bäst att vänja hästen vid den lätta sitsen i skritt, så att den kan få lugna ner sig. Dessutom får vi med stor omsorg och objektivitet undersöka hur vi egentligen hanterar tyglarna och de därmed sammanhängande hjälperna. Hästen ska ge efter i nacken och i anslutning till det få lov att "göra sig lång". Vi får inte börja inverka med tyglarna för tidigt, utan vi måste ge hästen tid att hitta sin balans. I det senare fallet, det med stallmodet, är det bra att sysselsätta hästen mer, ställa krav, låta den arbeta mer och helst låta den tölta innan den får andra uppgifter.

Hästen travar väldigt segt, tappar traven och faller i "grispass" vid hörnpasseringar och på böjda spår - Om hästen travar tveksamt och återhållet och spänner sig i hörnen på spåret, så beror det på att den ännu inte kan hålla balansen och att den försöker att komoensera osäkerheten med att ta kortare steg. Då tappar den, eller har aldrig haft någon schwung i rörelserna, som kan bölja genom hela kroppen, och den kommer att gå på framdelen därför att den släpande bakdelen inte deltar aktivt i att bära ekipaget. På det här stadiet bör vi inte framhärda med att rida hörnpasseringar och böjda spår i trav utan vara fullt nöjda om hästen kan gå avslappnat men spänstigt lite längre sträckor på rakt spår. Så småningom kan man försöka behålla traven på något böjda spår och efter ytterligare någon tid även genom hörn. Först och under tiden är det en god idé att genom uppmjukande mark- och longeringsarbete få hästen att trampa under sig bättre. Har man tillgång till kuperad terräng med möjlighet till klättring, är det nyttigt att rida där för att förbättra hästens balans och stärka bakdelen. Vid arbetet på ridbanan bör man skritta mcyekt på böjda spår; volter och serpentiner, och byta varv ofta för att hästens balans ska stabiliseras. När detta börjar kännas bra, men inte förr, kan vi börja tänka på ett snabbare tempo. Vi får på inga villkor låta hästen få skräck för att trava på böjda spår, för då kommer den att bli osäker så fort den tror att den måste böja sig, och kommer att korta steget av skräck inför alla hörn och volter. Den tappar självförtroendetr alldeles! Om den går över från trav till tölt när den blir osäker är detta helt normalt, eftersom det inte finns något svävningsmoment i tölt. I tölten är alltid två ben i marken, och det stödet ger hästen en känsla av säkerhet. Den goda balansen vi behöver måste byggas upp på lång sikt.