Att rida Islandshäst

Målet med arbetet på lång tygel är att hästen ska kunna få tänja ut sig, slappna av och fritt få lov at hitta sin egen balans. Själva åker vi bara med och försöker att inte störa den. Om hästen måste gå fortare för att få fatt i sin balans, får den gärna byta gångart. Vi får inte lägga oss i hästens försök att hitta balansen, i alla fall inte för tidigt. Om hästen går för fort på sin långa tyglar har vi i första hand rösten att lugna den med, och sedan den lätta sitsen och kroppskontakten. Allt det ska vi prova innan vi tar till tyglarna.

Trots att hästen går på lång tygel måste den vara framme för hjälperna, och den mste vara van vid att svara på tygeln med att ge efter. Därför är det viktigt att kontrollera detta sedan man har suttit upp, genom att låta tygeln verka en aning på bettet och se om hästen svarar på det. Gör den det och blir mjuk i nacken ska den få sin eftergift omedelbart. Om detta inte fungerar kommer hästen inte att bära sig och då har man börjat ridningen fel.

Ofta ligger hästen på handen redan vid igångsättningen ch är redan avtrubbad. Med en sådan start har vi en ryggsäck full av problem med oss ut på turen.

Det första hästen gör när vi har suttit upp är att fokusera sin egen tyngdpunkt och ordna in den under ryttarens tyngdpunkt. Detta måste den få ta sig tid med. Så låter vi då hästen gå framåt på lång tygel genom uppmuntrande tilltal, spö, drivande säte genom framåtvinklade sittben och/eller skänkel.

Nu är vår uppgift att se till att hästen inte spänner sig. Vi rider bara framåt och då och då styr vi in den på olika mycket böjda spår genom att belasta det inre sittbenet mer, alltså genom att förändra vår tyngdpunkt, alltså genom vikthjälper. Detta ska i möjligaste mån sek utan hjälp av tyglarna, eller i nödfall endast med ledande tygeltag som bara visar färdriktningen.

När hästen fått smak på den här fria modellen för framridning, kan vi tydligt känna hur gärna och villigt den följer våra vikthjälper. Den kommer nu att gå med fri och ledig hållning, sänka huvud och hals och tänja ut hela kroppen. I den formen kan vi nu rida både rakt ut och på olika böjda spår under det att vi ofta byter varv för att hästen annars blir sned och stel.

Under den här avdelningen at utildningen begär vi ingenting annat än att hästen lär sig att gå friskt framåt med god bärighet, och vi avslutar till och med ganska snart för att undvika att hästen tycker det är tråkigt och däröfr blir ouppmärksam. Därför håller vi inte på längre med övningen än till dess att hästen går med god balans och tänker framåt. Det märker man på att hästen är avslappnad men ändå koncentrerad och att den går fram villigt och glatt utan att tveka.



Fel som kan uppstå:

Så snart man har suttit upp och rider fram går hästen över tygeln och tappar bakdelen - Man får inte rida iväg utan att ha kontrollerat att hästen ger efter i nacken, så att man får tillfälle att ge efter på tygeln. Härvid använder man inga drivande hjälper, utan hästen måste få länga halsen och söka sig framåt- nedåt.

Hästen hittar inte vägen framåt- nedåt, går spänt och ovilligt och man förstår inte att man inte får avsluta övningen på det viset - Man måste intressera sig mer för hästen och vilka signaler man får från den. Vi måste lära oss att känna och förstå om hästen rör sig villigt och glatt, både rakt ut och på böjda spår, eller om den spänner sig i vissa rörelser. Man måste verkligen bemöda sig om att se hur hästen har det och ge den tid att slappna av tillsammans med ryttaren innan man kan förvänta sig att hästen ska röra sig villigt och energiskt. Om vi ngeligerar detta grundläggande moment har vi en häst som går spänt och inte alls finner sig tilrätta, varken med ryttare eller arbete, därför att det gör ont någonstans och den är så störd i balans att den bara vill fly, vilket för övrigt är det naturliga beteendet för en häst i den situationen. Detta brukar dock ryttaren kunna förhindra, och det medför i sin tur att hästen råkar i panik och "blir dum".