Samling
Att samla en häst innebär att man kan få den att bära sig väl, med bakdelen under sig och att den är lydig för hjälperna. Allt detta kan den bara göra om den har lärt sig att gå lösgjort och om den har lärt sig att förstå och följa ryttarens alla hjälper. Även här måste man kunna balansera olika komponenter mot varann.
Ett tygeltak kan inte verka om inte hästen har lärt att det är lika belöning att slippa ifrån tygeln, alltså att ge efter. På samma sätt är det med förhållande och drivande hjälper. En sidförande skänkel eller ett tygeltag måste alltid ha sin motpol i motstående sidas skänkel eller tygel. Man kan inte samla en häst utan att ha lösgjort den först, man kan inte "sätta" en häst eller förkorta aktionen utan föregående tänjning, man kan inte driva utan föregående förhållning, inte ställa utan att ha fått svar på motsatta sidans tygel först, det finne ingenböjning utan rakriktning, ingen fri framdel utan "satt" bakdel. Ingen häst följer utan att ha fått gå undan först, ingen lyckad övning utan beröm, ingen "inre" konkac sida på hästen utan en "yttre" konvex sida. Alla dessa motpoler har vi nu som ryttare att kalkylera med när vi strävar efter att uppnå och hålla kvar den balans som krävs för att vi ska åstadkomma ett harmoniskt samarabete med hästen.
Samspelet mellan ryttarens olika hjälper är ett oavbrutet balanserande. Drför är det så viktigt att hästen har förstått dem, för att den ska kunna svara på dem på ett nyansertat sätt. Ju finare och känsligare hästen svarar, desto mer kan vi reducera dem. Det betyder att hästen kommer fortare "undan", tillbaka till sinegen balans och bärighet, och kan där med gå rytmiskt och harmoniskt i samklang med sin ryttare.
Som flytkdjur måste hästen alltid vara i balans för att kunna röra sig snabbt och lätt när den ska komma undan. Ett spänt djur kan inte springa fort eller länge. Vi får aldrig negligera denna artegenskap hos hästen genom att tvinga den att gå länge i en viss gångart, i ett för högt tempo eller med för hög resning. Hästen kommer bara att spänna sig. Det är därför det är så vitkigt att alltid förebereda den väl inför alla uppgifter, så att den kan få lov att känna sig fri, även under ryttare. Då kan den bära sig själv och oss, med framgång och kanske till framgång.
Ett tygeltak kan inte verka om inte hästen har lärt att det är lika belöning att slippa ifrån tygeln, alltså att ge efter. På samma sätt är det med förhållande och drivande hjälper. En sidförande skänkel eller ett tygeltag måste alltid ha sin motpol i motstående sidas skänkel eller tygel. Man kan inte samla en häst utan att ha lösgjort den först, man kan inte "sätta" en häst eller förkorta aktionen utan föregående tänjning, man kan inte driva utan föregående förhållning, inte ställa utan att ha fått svar på motsatta sidans tygel först, det finne ingenböjning utan rakriktning, ingen fri framdel utan "satt" bakdel. Ingen häst följer utan att ha fått gå undan först, ingen lyckad övning utan beröm, ingen "inre" konkac sida på hästen utan en "yttre" konvex sida. Alla dessa motpoler har vi nu som ryttare att kalkylera med när vi strävar efter att uppnå och hålla kvar den balans som krävs för att vi ska åstadkomma ett harmoniskt samarabete med hästen.
Samspelet mellan ryttarens olika hjälper är ett oavbrutet balanserande. Drför är det så viktigt att hästen har förstått dem, för att den ska kunna svara på dem på ett nyansertat sätt. Ju finare och känsligare hästen svarar, desto mer kan vi reducera dem. Det betyder att hästen kommer fortare "undan", tillbaka till sinegen balans och bärighet, och kan där med gå rytmiskt och harmoniskt i samklang med sin ryttare.
Som flytkdjur måste hästen alltid vara i balans för att kunna röra sig snabbt och lätt när den ska komma undan. Ett spänt djur kan inte springa fort eller länge. Vi får aldrig negligera denna artegenskap hos hästen genom att tvinga den att gå länge i en viss gångart, i ett för högt tempo eller med för hög resning. Hästen kommer bara att spänna sig. Det är därför det är så vitkigt att alltid förebereda den väl inför alla uppgifter, så att den kan få lov att känna sig fri, även under ryttare. Då kan den bära sig själv och oss, med framgång och kanske till framgång.
Kommentarer
Trackback
