Att rida Islandshäst

Galoppen är en gångart som kan se rätt olika ut hos olika individer av våra islandshästar. Somliga har en inte så rund galopp utan mera "flat", utan tydliga svävningsmoment, eller går över mot pass. De hästarna har svårt att gå på tygeln i galopp. Hos de flesta hästar är galoppen den snabbaste gångarten. Dock bör galoppen inte "användas" bara när det ska gå fort, utan med fördel även för att lösgöra hästarna, något som särskilt temperamentsullfa hästar blir hjälpta av. Om man låter hästen galoppera på lång tygel i ett högt tempo för mycket och för länge, kan detta komma att inverka menligt på möjligheten att rida en ren och uttrycksfull tölt. Det är viktigt att göra galoppfattningar lika mycket åt båda hållen för att hästen ska bli mjuk och liksidigt gymnastiserad och även för att främja uppmärksamheten för hjälperna.

När man rider galopp i arbetstempo måste man hålla hästen väl framme och se till att galoppen är rung och tydligt 3-taktig. Ryttaren ska ha känslan att hästen galopperar i uppförsbacke. Då blir det lättra att underhålla galoppen med drivande hjälper och hästen känns lätt i handen.

Nästa tempo blir mellangalopp. Takten från arbetsgaloppen bibehålles men galoppsprången blir luftigare och mer vägvinnande. Många islandshästar behöver få reda på att gångarten galopp kan användas till annat än att bara fara iväg som en stormvind. Många problem uppkommer redan i fattningen. De flesta hästar klarar att starta i skritt på tygeln, och gå över från skritt till trav, men när det kommer till galoppfattning på tygeln blir det svårt....

Hästar som har lärt sig att galopp, det är lika med lång tygel, behöver en mjuk och följsam innertygel i fattningen. Yttertygeln bevarar ställningen, hållningen och tempot. Dessa förutsättningar måste finnas innan ryttaren kan sätta in sina drivande hjälper på rätt sätt. Övergången från tölt till galopp blir särskilt flott och jämn om innertygeln kan vara lös ända tills ryttaren känner galopprollen. Först då ger han/hon den riktigta galopphjälpen.


Fel som kan uppstå:

Hästen fattar galoppen rätt, men tappar galoppaktionen och saktar av till trav - Här har man antingen glömt att underhålla drivningen efter fattningen eller så har hästen "slocknat" av någon annan anledning. En sådan häst måste erbjudas muntrationer i form at fri galopp i skogen tillsammans med hästkompisar eller att få följa med på tur som handhäst.

Hästen fattar fel galopp, kor- eller passgalopp - Detta behandlade vi i avsnittet om galopp på lång tygel och detsamma gäller i de här fallen.

Vi har redan stiftat bekantskap med trav på lång tygel och i halvlätt sits. Om man ska rida trav med mer "stöd" på tygeln, krävs det att hästen är väl balanserad. Denna sortens trav, arbetstraven, är väl den som rids mest. Tempot är modererat och lugnt och hästen går schwungfullt med engagerad bakdel, uppmärksam på tygeln och med god eftergift. Ur det här tempot kan man utveckla både vanlig trav och ökad trav.

När man travar på lång tygel intar man halvlätt sits för att göra den lättare för hästen att trava. Trav på tygeln rids antingen under nedsittning eller i lättridning, och detta gör man inte förrän hästen klarar att hålla balansen på lång tygel och känner sig säker där. Ryttaren måste, som alltid, ha en stabil, känslig, säker och oberoende hand. Den som är osäker tar stöd med händerna framför manken och håller dem kvar där. På det sättet kommer händerna att följa hästens rörelser och kroppskontakten med ryttaren verkar lugnande på hästen.


Fel som kan uppstå:

Hästen travar utan schwung, med slappa, uttryckslösa steg - Vi får inte trava för länge. Hästen är kanske trött av det föregående arbetet och man borde kanske hellre skritta. Det är bättre att bara rida små avsnitt i trav, men då med ordentlig framåtbjudning. Man rider lätt och driver hästen framåt mot handen så att hästens rygg kan fjädra.

Hästen går i ett överilat tempo - Hästen spänner sig och tappar därför jämvikten och därmed oftast även takten. Hästen måste lugnas och hitta tillbaka till sig själv och sitt tempo genom att vi ger den lång tygel och intar halvlätt sits. Dessutom saknas "hövligheten" mot ryttarens hand. Vi får gå tillbaka till det där med eftergiften igen.

Hästen jag tränar heter Sókron och har tidigare i sitt liv varit en lite mer avancerad ridskole häst på en islandshästridskola strax utanför Östersund. Hans tidigare ägare Irja, som är mycket duktigt! tränade Sókron ganska mycket och hade höga förväntningar om honom.

Mitt mål med träningen förutom att kunna tävla med Sókron är att få upp honom i samma form som han var för så många år sedan när han var under Irja's ägo och träning.

Bilderna som följer är från när Sókron var 5 år gammal och rids av Irja
(Sókron är född -98)

Trav


Galopp


Tölt

Nu rider vi vår islandshäst i skritt med eftergift på tygeln och ser till att vi för all del inte håller fast hästen, utan att den hålls intresserad genom att vi kontrollerar att eftergiften flyter stadigt och mjukt fram och tillbaka mellan hästen och ryttarens hjälper. Som ett lågmält samtal där båda parterna är överens om allting.

Om man nu bestämmer sig för att göra halt, så gör man inte heller detta i form av ett överfall. Halten, som innebär att hästen bringas till att stanna helt, kräver faktiskt en hel del aktivitet: bakdelens insats d.v.s. bakfötternas undertramp, måste förberedas genom upprepande små halvhalter. En hel halt innehåller otaliga halvhalter. Det här kan vi förstå bättre om vi tänker oss att vi delar upp skritten på tygeln i tio moment, halvhalter, som följer efter varandra, och den sista är den som gör att hästen slutligen slutar att röra sig framåt, alltså gör halt. Man måste vara aktiv i varje halvhalt, vilket inte betyder att man ska dra i tyglarna, utan att man noga går igenom hela proceduren med att driva - få hästens eftergifts - ge efter (belöningen till hästen) - sluta o.s.v.

Halvhalten inträffar under hästens eftergift på drivningen. Halvhalten inträffar under hästen eftergift på drivningen. Halvhalter och halter lyckas bara om man med drivande säte (sittbenen vinklas framåt - svanken fylls ut) och eventuellt skänklar, "packar" fram hästen mot handen som inväntar energin bakifrån. Genom halvhalten blir skrittstegen långsammare och högre när bakbenen trampar mer in under hästen. Man rider alltså ett långsammare tempo, hästen får en bättre hållning och takt och blir mer uppmärksam.

Om vi nu har t. ex. räknat vio för oss själva så är det den tionde halvhalten som fullbordar uppdraget, nämligen halten. Handen avvaktar en sista gång och vi ger efter när hästen ger efter i nakcen och  "står och bär sig", alltså en balanserad halt med eftergift på tygeln.


Fel som kan uppstå:

Hästen stannar tvärt vid den första halvhalten - Det här visar att hästen inte alls går med eftergift på tygeln fast någon, eventuellt man själv, trodde det. I själva verket betyder det att hästen precis vet vad som förväntas av den och utför det. I en sådan här halt "bromsar" den sig in i halten på framdelen, och bakdelen är inte engagerad. Den här modellen är nog bekvämare för hästen, men om den får hålla på så kommer frambenen så småningom att ta stryk, och hästen blir spänd i ryggen  och i bakbenen. Vi behöver få hästen att lyssna och komma ur vanan att stanna på det viset. För detta ändamål tar man fram sin ryttarkänsla för halvhalter, som då utförs enligt alla konstens regler, samt glömmer därvid inte drivningen med säte och skänkel. Vi kan inte förvänta oss att ett ingrott beteende hos häst, som nu detta med "störthalten", ska försvinna över en natt. Det gäller att gå långsamt fram och att ha mycket tålamod. Det är inte heller meningsfullt att tjata på hästen med att öva samma sak om och om igen, då får hästen för mycket och börjar försvara sig. För att över huvud taget komma någon vart med sådana här problem är det tillrådigt att lägga in andra intressanta lektioner i programmet, saker som hästen kan bra, så att den får upplevelser att att lyckas, det har båda parter nytta av.

Hästen lägger sig på tygeln och försöker komma ifrån hela övningen, och springer kanske till och med iväg - Om hästen försvarar sig så här, kan det bero på  att den spänner sig och börjar diskutera med tygeln, närman vill att den ska trampa under sig mer. Beteendet kan också bero på ren oppostion mot att jobba mer med bakdelen därför att den tycker att det är obekvämt. För att komma ifrån ryttaren ännu bättre kan den dessutom försöka att springa iväg. Om detta skulle hände får vi aldrig inlåta oss på någon dragkamp med hästen. Först måste hästen lugnas med rösten och genom att man intar halvlätt sits. Om hästen stannar då sitter vi still med hästen på tygeln och väntar tills den ger efter i nacken. Sedan ger man hästen lång tygel och skrittar vidare tills hästen har glömt den iråkade kampsituationen. Men man får kontrollera eftergiften på lång tygel. Om den fungerar kan vi prova så försiktigt med kortare tygel igen. Då kan man känna om hästen är mycket stel och spänd och kanske är därför som den inte kan sätta under sig. Om det är så måste vi gå tillbaka till det lösgörande arbetet, för den här hästen är ännu inte mogen för att arbeta i kortare form. Om vi däremot känner att hästen mycket väl kan trampa under sig och att den rör sig lösgjort och ändå går emot handen, så får vi försöka undvika att den får chansen till det, och ännu mindre till att sticka iväg. Vi får inte försöka hålla fast hästen med tyglarna utan vi ger efter istället och driver den framåt. Om den sticker iväg igen, så låter vi den göra det ett tag d.v.s. vi ger den uppfattningen att det är vi som har beställt ökningen och att det är den, hästen, som lyder. Så omvandlar vi ett oönskat beteende till motsatsen, hästen har kvar sin uppfattning om att det är ryttaren som har hand om initiativet. "Olydnad" hos hästar måste man ta itu med steg för steg, bäst genom att skapa omväxling i arbetet, och att själv uppträda på nya sätt som hästen inte känner igen, och som därför inte leder till de gamla invanda situationerna där det oönskade beteendet utlöses. Hästem måste på det hela taget bringas till större uppmärksamhet. Här kan man med fördel gå tillbaka till övningarna vid hand, där hästen får gå undan för sidförande hjälp, vilket underlättar för hästen  att ge efter på tygeln. Man får bara se upp så att man inte jäktar hästen i detta arbete, den måste tid tid att koncentrera sig. Om man gör övnignarna för fort får den tillfälle att smita ifrån hjälperna igen. Vi måste nu arbeta på att hästen ska kunna ge efter på tygeln, att den blir så fri och balanserad i sina rörelser att den kan göra en snygg halt. Det är viktigt att bemästra svårigheterna redan på detta stadiet annars kommer vi stöta på sotra problem vid arbete i tölt.

Hästen ger efter, men så mycket att den kommer bakom hand. (Nosryggen bakom lodplanet genom ögat) - Om hästen är vaken och lydig ger den efter på tygeln i halten, men fortsätter sedan att ge efter, den rullar in halsen så att den kommer bakom hand. I samma ögonblick som den tänker "knäppa av" i nacken, är man påpasslig med en framåtdrivning, eventuellt med spöet, så att den kommer fram till tygeln (bettet) igen. När hästen bjuder framåt igen och är villig att ge efter i nacken, får den omedelbart sin eftergift (belöning). När en häst rullar in halsen har den slutat att bry sig om vad ryttaren vill. Hästens eftergift är i det här fallet av ringa eller intet värde, eftersom den överdriver den och fortsätter med att rulla in sig och blir kvar där därför att den har tagit tillfället i akt att undandra sig ryttarens inverkan. Här hjälper det bara med att väcka hästen för hjälperna, hålla fram den och ge efter på tygeln i rätt ögonblick. Om ryttaren ger efter en nanosekund för sent, blir hästen förstärkt i sitt beteende Ryttarens eftergift inverkar då inte på hela hästen, utan bara på halsen.

Då hästen lärt sig att ge efter på tygeln i stillastående och möjligen även i rörelse framåt ska vi försöka bibehålla eftergiften även i skritt. Om man lyckas bibehålla den rätta kontakten och uppmärksamheten går hästen alltid med nacken som högsta punkt, balanserat och med god hållning.

När hästen skrittar på tygeln går den med kortare, mer precisa steg än på lång tygel. Hästen känns "kortare" eftersom den trampar under sig mer och bär ryttaren bättre. När man skrittar så här kan man passa på att kontrollera att samspelet mellan hjälperna fungerar. För att hästen ska behålla eftergiften i alla rörelser, även på böjda spår, och gå framåt taktmässigt och med schwung, måste man underhålla rörelsen med framåtdrivande säte, skänklar och eventuellt spö. Man driver i takt med hästens rörelser d.v.s man känner sig in i rörelsen och förstärker den genom att sätta in den drivande hjälpen. En välriden häst blir kvar i en rytmisk skritt bara genom att ryttaren använder sitt säte framåtdrivande och låter skänklarna ligga an. Aldrig får vi låna oss till att banka med skänklarna eller manipulera med tyglarna. Detta gör hästarna avtrubbade och de blir föga intresserade av vidare samarbete med (den) ryttaren. Den i skritt, med eftergift på tygeln ridna hästen kan man börja samla, för att sedemera kunna rid en bärig, samlad tölt.


Fel som kan uppstå:

Hästen tappar eftergiften så snart man rider framåt - Detta är väl ett av de vanligast förekommande felen, som uppträder inte bara när man rider fram utan i alla övergångar. Det betyder att hästen ännu inte är så säker i sin balans att den kan bibehålla eftergiften. Därför måste vi försöka hjälpa den att förbättra sin balans. Vi måste identifier felet, se var det uppträder och gå tillbaka till det föregående stadiet i rörelsen eller tempot där vi var innan hästen tappade eftergiften, och säkra balansen får man inte glömma de framåtdrivande hjälperna.

Hästen lägger sig på handen på böjda spår - Detta inträffar när hästen klarar att behålla balansen och eftergiften rakt ut, men så snart den ska "svänga" blir den osäker och kommer ur balans. Hästen går då inte heller korrekt böjd och ställd. Den känner sig rak och stel. För att reparera detta rider man bara stora bågar, till att börja med på längre tygel så att hästen får lättare att hålla sig på benen. Här är man noga med att hästen är korrekt böjd, att den har stöd på den yttre tygeln och mjuknar (ger efter) på den inre och att bakbenen bär vikt. När hästen har hittat sin balans bär den sig genom att bakbenen  trampar under och den håller huvud och hals friare, avlastar framdelen och den blir lättare i handen.

Hästen går med eftergift på tygeln, men den "går inte fram" - Om hästen "smyger" fram på sin eftergift, så tänker den inte framåt och går utan energi och hållning. Den är kanske rentav generellt lite sparsam med sin energi. Eller har vi glömt att använda de framåtdrivande hjälperna? I sådana här fall är det vikigt att muntra upp hästarna så att de bestämmer sig för att gå framåt. Det svåra är emellertid att låta bli att tråka ut sådana hästar med en ständig och monoton drivning. Det är bättre med en "intermittent" drivning d.v.s. drivningen sker med ojämna mellanrum men återkommande, och den är då rätt så energisk och uppfräschande. Vid behov får man ta hjälp av spöet. Hästar som dessa behöver mycket omväxling i arbetet, och kan ofta intresseras för att gå framåt genom fritt markarbete, arbete i lina eller skogsturer. Att ha sällskap av andra hästar muntrar också upp och ger skjuts åt framåtandan. Visserligen måste man vara energisk själv, men man kan ta hjälp av psykologin.

Hästen försvarar sig genom att slå med huvudet - Om hästen försvarar sig därför att man kortar tygeln, kan även detta bero på bristande balans och därav orsakad spänning.ö Men det kan också bero på s.k. olydnad.  Vi kontrollerar igen hur vi hanterar tygeln: Är handen verkligen lugn och helt oberoende av ryttarens övriga hjälper och hästens rörelser? Har vi kanske kortat tygeln häftigt? Vi rider fortsättningsvis hästen på något längre tygel men ordentligt framåt. En häst som försvarar sig har för det mesta inte förstått hur den ska komma bort från trycket av förhållande hjälper (ge efter). Då måste man förklara hjälpernas budskap bättre för den genom att påpassligt och tydligt ge den mer tygel så snart den ger efter.

Hästen kastar sig på tygeln och travar istället - Här får vi rätta till eftergiften på tygeln. Hästen är rädd för bettet (tygeln) och vågar inte ge efter. Som alltid gäller det att försäkra sig om att de grundläggande hjälperna ges rätt och är väl förankrade hos hästen. Sedan får man lugna den genom att inta halvlätt sits och låta hästen sträcka ut sig och bli lång.

När vi har förberett hästen på lång tygel och känner att hästen går avslappnat, uppmärksamt och i god balans, kan vi ta upp tygeln och låta hästen ta kontakt med tygeln genom att vi driver den lätt fram mot bettet.

Nu ska vi korta tygeln, detta kan vi göra antingen i skritt eller stillastående. Man måste vara noga med att ta upp tygeln försiktigt och med känsla, så att man inte bryter hästens egen kontakt med bettet och handen. Man får aldrig ta tygeln så bryskt att hästen måste försvara sig. När vi tar tygeln, "matar hem den" med känsla, och bara så mycket att vi har lätt kontakt med hästens mun. Vi får inte förfalla till att dra i tyglarna.

Så snart hästen har givit efter, d.v.s. i riktning mor ryttarens hand, får den sitt beröm i form av längre tygel d.v.s. trycket på lanerna upphör, och det uppmuntrar hästen förstås att fortsätta med att bjuda på eftergift för att få eftergift tillbaka. På så sätt närmar vi oss snart den balanserande hållning, mjukhet i nacken och uppmärksamhet på ryttaren som hästen har när den är "framme på bettet".

Om man har att göra med mindre väl utbildade eller okänsliga hästar, eller sådana som inte förstår vad man vill, räcker det inte att "ta tyglarna" för att de ska svara. Sådana hästar måste man drtiva fram mot bettet först. Men även här låter vi tygeln verka genom en passiv och avvaktande hand, och väntar tills hästen svarar med att ge efter i nacken. Om den inte gör det, måste vi förklara för den att vi väntar oss en reaktion. Vi måste få hästen att tänka framåt även om den står still.

Nu vinklar vi sittbenen framåt (bort med svanken!) så att skänklarna kommer att ligga fastare an mot hästen, eventuellt får vi mana den en aning med spöet. Handen är stilla och avvaktar. Detta betyder att man driver hästen fram mot den avvaktande handen. Nu borde hästen ge efter i nacken och på bettet för att slippa ifrån det uppkomna trycket i munnen. Om hästen ger efter nu måste den omedelbart få sin belöning i form av eftergift på tygeln och så driver vi inte mer. Även detta kan vara för mycket för en del hästar. För dem räcker det att man får dem att "vakna" genom en smackning eller liknande, för övrigt gör man inte mer med dem för tillfället, och man driver inte heller mer.


Fel som kan uppstå:

Hästen "tar" tygeln och försvarar sig när man försöker korta den - Här har man antagligen gjort felet att överfalla hästen genom att korta tygeln hastigt och okänsligt oxh utan att förvarna eller vänta på respons. På det viset känner den plötsligt bara trycket i munnen och dragandet i tygeln utan att ha haft möjlighet att vänja sig. Nu har man förstört alla möjligheter till koncentration och begär ändå att hästen ska "lyda". Om man känner att hästen försvarar sig mot tygeln måste man ge efter, annars blir det dragkamp. Så ger vi efter igen och börjar på nytt att ta tygeln försiktigt, men v måste hela tiden vara noga med att hästen svarar och får sin eftergiftsbelöning för varje millimeter, samtidigt som vi uppmuntrar den att gå, eller åtminstone tänka, framåt.

Hästen svarar, men så överdrivet att den rullar in hela halsen - Här måste vi korrigera hästens hållning genom att väcka den med framåtdrivande hjälper. Hästar som försöker att undandra sig ryttarens inverkan på det här sättet, måste man oavbrutet ge korta påminnelser med drivande hjälper mot den avvaktande handen. Men här gäller det att verkligen vara vaken själv, och ge efter på tygeln så snart hästen tänker ge efter, annars är man där igen. Om hästen får en chans att rulla in halsen, tappar ryttaren omedelbart inflytande över sammanhanget i hästens rörelsemekanik som helhet, och är bara "chef över halsen", och inte ens det egentligen. Framåtdrivningen måste ske innan hästen hinner tänka på att rulla inte halsen, och när den ger efter det minsta i nacken är man omedelbart med och ger efter. Sedan driver man igen o.s.v. tills hästen så småningom höjer huvud, nacke och hals. Om detta inte fungerar har man inte varit kvick nog med eftergiften. Det kan hjälpa att rygga en sådan häst. Den kan inte rulla in halsen och gå baklänges samtidigt.

Hästen tar bettet och drar tygeln ur handen på ryttaren - Det stöd, d.v.s. handen, som hästen kastar sig på måste man snabbt ta bort, så att hästen inte får tillfälle att hänga sig på handen. Här krävs det att ryttaren är otroligt påpasslig med att ge efter i rätt ögonblick. I sådana här situationer är det alltför vanligt att ryttaren försöker hålla emot, eller till och med drar tillbaka tygeln utan att hästen ens förstår vad det är man vill. '''om vi vill att hästen ska utföra en massa saker för oss, måste den kunna förstå vad det är vi vill genom att vi själva förhåller oss riktigt. Vi måste presentera uppgifterna för hästarna så att de har en chans att begripa vad det gäller. I det nu aktuella fallet gäller det att handen är stabil, inte dragande. Om hästen får för mycket tryck i munnen reagerar den med motstånd inte eftergift! Det är bättre att prova många gånger. Även här kan man låta hästen rygga för att den inte ska kunna rulla in halsen.

Hästen bjuder visserligen på den efterfrågade eftergiften, men man känner att den ändå inte är riktigt "framme" därför att bakdelen inte är engagerad i skritten - Häten är egentligen okoncentrerad fast den "lyder", den "spelar teater". Även här får man väcka uppmärksamheten genom att driva-och-ge-efter-driva-och-ge-efter. Det är även bra att ägna sig åt samlande övningar samt att fråga sig om man inte möjligen underdriver kraven på hästen, så att den har tråkigt, och att det är därför den beter sig sådär.